Om förra inlägget beskrev en av mitt års hemskaste dagar så har jag idag haft alldeles vanlig dag, men som nog ändå blev en av årets allra mysigaste. Och så är det också en av årets sista. Det är de små tingen som gör en lycklig, är det någon vis person som har sagt och jag är beredd att hålla med:
Jag och ungarna travade runt i pyjamas ända till elvakaffet. Idag hade vi faktiskt tid med ett rejält elvakaffe! En fantastisk tradition som jag högaktar. Efter kaffe och lite plock var det dags för lunch som idag bestod av en alldeles utomordentligt lyckad köttfärssås som "göttat" till sig över natten och endast behövde värmas i micron. Till detta hade jag för en gångs skull lyckats fixa lagom kokt ris, varken för hårt eller för kladdigt. Efter lunch myste jag och en pömsig lillebror under täcket och läste Max nalle tills han snarkade ihop och sedan var det dags för soffa, filt och Snövit tillsammans med storebror och så kollade vi på film och länsade det som var kvar av gottebordet (mest skumtomtar och likörchoklad, men ändå). Lagom till filmen var slut (och skumtomtarna med) kom lillebror knatandes med nappen och Cliffen (en grön mjukishund full i intorkade matrester, men ack så go) och ville kura ett tag. Sedan lagade vi baconlindad kycklingfilé med klyftpotatis och aioli och barnen hade redan fått blodpudding så alla var nöjda och glada och till och med "fulölen" (Dansk Fatöl) smakade suberbt. Och för att toppa dagen fick jag och vovven en månskenspromenad i ett landskap som taget ur Viktor Rydberg. En aning kallt var det förstås, men när snön lyser vit på taken, stjärnorna gnistra och glimma, då går det an.
Nu ska jag bara ladda för nästa film med tillbehören soffa, filt, make och en kopp glögg. Mys, mys, mys...
tisdag 29 december 2009
Postermania
Jag har väl egentligen aldrig haft råd med "äkta" konst trots att några verk faktiskt finns i gömmorna, och kladdiga landsskap i olja eller sommarbukett i vas kan jag leva utan. Men något jag gillat sedan flickrummet tapetserades av Okej-affischer med Madonna eller män i pudelfrisyr är posters. Jag spenderar gärna en kväll surfades runt på mitt lilla mecka allposters.com och i synnerhet dess vintageavdelning, som är full av skatter.
Det senaste förvärvet blev en färgsprakande historia från 20-talet som jag nu ska hämta på posten.
Det senaste förvärvet blev en färgsprakande historia från 20-talet som jag nu ska hämta på posten.
måndag 21 december 2009
Chain of fools
Förra helgen kommer gå till historien. Händelsekedjan kommer säkert att återberättas så där lite skrockande om några år. Men först om några år - nu är allt alldeles för färsk i minnet för att kunna skrockas åt. Jag råkade nämligen ut för vad som i det närmaste kan beskrivas som en kedjereaktion av klantigheter och missflyt. Det var en dag när allt som ska klaffa verkligen inte gjorde det och vad det ställde till. Jag befann mig plötsligt i en kedja av klantighet som kostade mig mitt humör, en dag mindre i London med en av mina bästa vänner, mitt förtroende för vissa flygbolag och sist men inte minst drygt fyra tusen kronor. Så vad var det som hände egentligen?
Så här gick det då till då jag fick gå igenom en av mina värsta prövningar näst efter barnafödande och pubertet:
Eftersom jag hade lite lätt resfeber samt var rädd att försova mig, kunde jag inte sova alls natten innan jag skulle flyga till London. Att jag skulle ha en tjejhelg med min kära vän sedan tjugo år gjorde mig väl även en aning uppspelt vilket också gjorde att jag hade svårt att komma till ro (klantighet 1). Efter vad som kändes som några få sekunder av sömn vid 04.00-snåret så vaknar storebror och gråter. Han har spytt i sängen och har spyor överallt, på kinden, på pyjamasen och i hela sängen. Sedan var det snart dags att gå upp, så att jag kunde vara på plats vid flygplatsen kl. 05.30. Morgonen flöt på ganska bra trots 18 minusgrader, så jag kliver in i hallen på flygplatsen i god tid, men inser att här är alldeles tomt! Efter några minuter kommer en man och talar om att flygplanet inte är på plats denna morgon på grund av ett tekniskt fel kvällen innan så jag måste åka till Hagfors, men ingen på flygbolaget eller flygplatsen har förstås meddelat mig detta (klantighet 2). Efter ett tag kommer taxichauffören och jag får sätta mig i en dieselluktande minibuss där kalluften strömmar mot mina fötter, men tröttheten gör mig omtöcknad och resan går fort genom den mörka vinterskogen. Vid flygplatsen i Hagfors står planet klart och vi är bara en aning sena. Passagerarna knatar ut i planet och sätter sig. Där inne är det lika kallt som ute, 18 minus (klantighet 3). "Det blir snart varmt säger piloten, så fort vi får igång motorerna så blir det hett som en bastu". Ja ja, tänker jag darrande av köld. Problemet är bara att motorerna inte startar. Eftersom ingen på flygplatsen verkar ha insett att motorer kan ha lite svårt att starta när det är kallt ute (klantighet 4). Piloten och andre piloten verkar oroande nog inte ha koll på läget alls. Jag hör faktiskt "Vad ska vi göra nu?" och "Oj!" från cockpit (ja det är en väldigt litet flygplan), vilket inte känns särskilt förtroendeingivande och det skulle ju visa sig att den känslan var helt korrekt.
Jag ska ta en anslutande plan från terminal 5 och enligt tidtabellen kommer jag att ha en timme på mig från landning till sista tid för incheckning. Lite tajt, men ändå en timme. Därför börjar jag blir lite orolig redan efter ett litet tag och pratar med andrepiloten flera gånger om att jag måste hinna med mitt anslutningsflyg och hör om han kan kolla med Arlanda hur vi ska lösa det här. Vi lyfter till slut och eftersom jag tidigare fått smörgås på planet, så skippade jag frukosten hemma (klantighet 5). Istället för smörgås serveras en havrekaka med kokos. Inget som jag är särskilt sugen på under omständigheterna. När vi närmar oss Arlanda ger mig cabinpersonalen beskedet att mitt plan är försenat och att det är lugnt (klantighet 5) och att jag inte behöver åka direkt till security som de tidigare föreslog utan ska ta bussen till terminal 5 direkt från planet(klantighet 6). Vi har försenats en dryg timme till Arlanda, men jag känner mig ändå lugnad av beskedet (ärkeklantigt!) jag fått från personalen och knatar in i bussen och meddelar att jag vill till terminal 5. Chauffören är läskigt grinig och säger att det tänker han inte alls göra (klantighet 7). Jag får alltså springa från terminal 3 till 5, vilket är jättelångt med resväska och tidsbrist. Tillslut kommer jag ändå fram till British Airways incheckningsdiskar och där står tre damer i blå uniform och ser förbryllade ut.
Incheckningen är så klart redan stängd och när jag undrar om någon ringt och meddelat att jag kommer men blev lite sen, skakar de bara på huvudet (klantighet 8). Vad f-n har de inte ringt och meddelat från luften vad som hänt! Två av damerna möter inte ens min blick medan den tredje trevande försöker "Ska vi hjälpa henne eller?". En annan skakar på huvudet och säger att det är försent. "Men ni är ju försenade" försöker jag. "Det spelar ingen roll (läs: lilla gumman, du verkar inte veta hur det går till här på flygplatsen och eftersom jag är tycker om att utöva min makt så njuter jag av hela situationen). "Du får gå och köpa en ny biljett", säger en av de andra uniformerna vällustigt. Nu börjar mardrömmen! Jag blir så förtvivlad att det känns som jag ska svimma. Vad f-n händer?! Det var ju lugnt! Varför ringde inte cabinpersonalen och meddelade att vi var på väg? Vem gav dem besked att det var lugnt - att jag skulle hinna? Jag går över till biljettkassan och är märkbart upprörd, darrig och närmar mig paniktillstånd. Där står en gråhårig dam och tittar överlägset över läsglasögonen och en yngre tjej med flackande blick som ett jagat djur. Jag hugger tjejen med den jagade blicken för gråhåret fnyser att "Det är jul och du får väl tänka dig för innan du bokar två flighter så tätt och nu finns det verkligen inga platser kvar och finns det det mot all förmodan så kommer de vara jättedyra och du kan bara glömma att komma till London idag (klantighet 8).
Tjejen med blicken börjar stressat knäppa på tangentbordet och lägger huvudet på sned och tittar upp lite sorgset på hyperventilerande, svärande, svettiga lilla jag som bara vill vakna upp ur den här mardrömmen. För det här kan bara inte vara sant! Mitt plan som jag inte hann checka in till är kvar på Arlanda under ytterligare en timme, men vad gör väl det? Jag kommer inte med. De har stängt planet och "de kan väl inte öppna bara för att du ska med" fnyser gråhåret. Det strider tydligen mot naturlagarna eller är jättefarligt på något vis för så omöjligt verkar det vara att öppna ett plan som stängts, tydligen. Tjejen med blicken har nu knappat fram en lösning till mig. Hon räknar och vänder och vrider. "Du kan komma till London med nästa flyg kl. 15.05 om du betalar mellanskillnaden 4 350 kr", säger hon och spänner ögonen i mig. "Shit", tänker jag. Fyra tusen är inget som jag gärna hostar upp för andras misstag. Men jag vill ju onekligen till London och att åka hem på nästa flyg är ett antiklimax utan dess like. Jag vill tänka på saken och får på nåder några minuter att kolla läget. Nu ringer jag alla jag känner för att få beklaga mig och få råd: maken, flygbolaget, min chef och så min kära vän som väntar i London. Flygbolaget med de frusna motorerna avsäger sig allt ansvar. Eftersom jag, driftig som jag är, bokat resorna separat och inte genom resebyrå (klantighet 9) så är deras ansvar bara att få mig till Arlanda och visst är jag på Arlanda undrar tjejen i luren hurtigt.
Maken har nu ringt vårt försäkringsbolag och fått beskedet att vi kan ta extrakostnaden på hemförsäkringen så jag drar mitt VISA-kort och får min biljett och går så äntligen och får lite mat i magen efter denna morgon från helvetet. Så börjar en dag av väntan på Arlanda. Gå omkring, ta en öl, shoppa en mascara, vänta, vänta och vänta. Jag ser familjer som sitter och kuttrar tillsammans och får en klump i magen. Känner mig ensammast i världen. Längtar efter min familj, grämer mig för allt strul och längtar till London och min weekend med Blondie som jag har sett fram emot i över en månad. Mitt nästa plan är bara en timme försenat och flighten går bra, men när vi landat på Heathrow är det "snökaos" (minst 2 mm) så allt försenat (klantighet 10)och vi får ingen stand in och får sitta och vänta i planet nästan en timme till. Därefter får vi naturligtvis vänta på bagaget en timme till (klantighet 11 - nu är jag helt apatisk och mina förväntningar på flyg och flygplatser är lika med noll, så jag sitter mest och stirrar framför mig märkt av dagens händelser, medan mina medpassagerare springer runt och svär, en till och med sparkar argt på bagagebandet som om det skulle hjälpa). Så istället för att anlända till London fräsch, snygg och full av förvätningar vid 11.00 kommer jag först kl. 19.30 uthasandes i ankomsthallen med utkletat smink, doftandes av stresssvettningar som en sprillra av mitt forna jag. Men där står ju min alldeles underbara Blondie och ler så de blå ögonen glittar som Fryken en sommardag. Jag är framme!
Helgen blir ändå helt fantastisk; vi strosar runt, äter och dricker gott, myser, shoppar, träffar älskade styvbrollan och hans tjej och alla bitar föll på plats tillslut. Kedjan är bruten och kosmos är åter på min sida.
Så här gick det då till då jag fick gå igenom en av mina värsta prövningar näst efter barnafödande och pubertet:
Eftersom jag hade lite lätt resfeber samt var rädd att försova mig, kunde jag inte sova alls natten innan jag skulle flyga till London. Att jag skulle ha en tjejhelg med min kära vän sedan tjugo år gjorde mig väl även en aning uppspelt vilket också gjorde att jag hade svårt att komma till ro (klantighet 1). Efter vad som kändes som några få sekunder av sömn vid 04.00-snåret så vaknar storebror och gråter. Han har spytt i sängen och har spyor överallt, på kinden, på pyjamasen och i hela sängen. Sedan var det snart dags att gå upp, så att jag kunde vara på plats vid flygplatsen kl. 05.30. Morgonen flöt på ganska bra trots 18 minusgrader, så jag kliver in i hallen på flygplatsen i god tid, men inser att här är alldeles tomt! Efter några minuter kommer en man och talar om att flygplanet inte är på plats denna morgon på grund av ett tekniskt fel kvällen innan så jag måste åka till Hagfors, men ingen på flygbolaget eller flygplatsen har förstås meddelat mig detta (klantighet 2). Efter ett tag kommer taxichauffören och jag får sätta mig i en dieselluktande minibuss där kalluften strömmar mot mina fötter, men tröttheten gör mig omtöcknad och resan går fort genom den mörka vinterskogen. Vid flygplatsen i Hagfors står planet klart och vi är bara en aning sena. Passagerarna knatar ut i planet och sätter sig. Där inne är det lika kallt som ute, 18 minus (klantighet 3). "Det blir snart varmt säger piloten, så fort vi får igång motorerna så blir det hett som en bastu". Ja ja, tänker jag darrande av köld. Problemet är bara att motorerna inte startar. Eftersom ingen på flygplatsen verkar ha insett att motorer kan ha lite svårt att starta när det är kallt ute (klantighet 4). Piloten och andre piloten verkar oroande nog inte ha koll på läget alls. Jag hör faktiskt "Vad ska vi göra nu?" och "Oj!" från cockpit (ja det är en väldigt litet flygplan), vilket inte känns särskilt förtroendeingivande och det skulle ju visa sig att den känslan var helt korrekt.
Jag ska ta en anslutande plan från terminal 5 och enligt tidtabellen kommer jag att ha en timme på mig från landning till sista tid för incheckning. Lite tajt, men ändå en timme. Därför börjar jag blir lite orolig redan efter ett litet tag och pratar med andrepiloten flera gånger om att jag måste hinna med mitt anslutningsflyg och hör om han kan kolla med Arlanda hur vi ska lösa det här. Vi lyfter till slut och eftersom jag tidigare fått smörgås på planet, så skippade jag frukosten hemma (klantighet 5). Istället för smörgås serveras en havrekaka med kokos. Inget som jag är särskilt sugen på under omständigheterna. När vi närmar oss Arlanda ger mig cabinpersonalen beskedet att mitt plan är försenat och att det är lugnt (klantighet 5) och att jag inte behöver åka direkt till security som de tidigare föreslog utan ska ta bussen till terminal 5 direkt från planet(klantighet 6). Vi har försenats en dryg timme till Arlanda, men jag känner mig ändå lugnad av beskedet (ärkeklantigt!) jag fått från personalen och knatar in i bussen och meddelar att jag vill till terminal 5. Chauffören är läskigt grinig och säger att det tänker han inte alls göra (klantighet 7). Jag får alltså springa från terminal 3 till 5, vilket är jättelångt med resväska och tidsbrist. Tillslut kommer jag ändå fram till British Airways incheckningsdiskar och där står tre damer i blå uniform och ser förbryllade ut.
Incheckningen är så klart redan stängd och när jag undrar om någon ringt och meddelat att jag kommer men blev lite sen, skakar de bara på huvudet (klantighet 8). Vad f-n har de inte ringt och meddelat från luften vad som hänt! Två av damerna möter inte ens min blick medan den tredje trevande försöker "Ska vi hjälpa henne eller?". En annan skakar på huvudet och säger att det är försent. "Men ni är ju försenade" försöker jag. "Det spelar ingen roll (läs: lilla gumman, du verkar inte veta hur det går till här på flygplatsen och eftersom jag är tycker om att utöva min makt så njuter jag av hela situationen). "Du får gå och köpa en ny biljett", säger en av de andra uniformerna vällustigt. Nu börjar mardrömmen! Jag blir så förtvivlad att det känns som jag ska svimma. Vad f-n händer?! Det var ju lugnt! Varför ringde inte cabinpersonalen och meddelade att vi var på väg? Vem gav dem besked att det var lugnt - att jag skulle hinna? Jag går över till biljettkassan och är märkbart upprörd, darrig och närmar mig paniktillstånd. Där står en gråhårig dam och tittar överlägset över läsglasögonen och en yngre tjej med flackande blick som ett jagat djur. Jag hugger tjejen med den jagade blicken för gråhåret fnyser att "Det är jul och du får väl tänka dig för innan du bokar två flighter så tätt och nu finns det verkligen inga platser kvar och finns det det mot all förmodan så kommer de vara jättedyra och du kan bara glömma att komma till London idag (klantighet 8).
Tjejen med blicken börjar stressat knäppa på tangentbordet och lägger huvudet på sned och tittar upp lite sorgset på hyperventilerande, svärande, svettiga lilla jag som bara vill vakna upp ur den här mardrömmen. För det här kan bara inte vara sant! Mitt plan som jag inte hann checka in till är kvar på Arlanda under ytterligare en timme, men vad gör väl det? Jag kommer inte med. De har stängt planet och "de kan väl inte öppna bara för att du ska med" fnyser gråhåret. Det strider tydligen mot naturlagarna eller är jättefarligt på något vis för så omöjligt verkar det vara att öppna ett plan som stängts, tydligen. Tjejen med blicken har nu knappat fram en lösning till mig. Hon räknar och vänder och vrider. "Du kan komma till London med nästa flyg kl. 15.05 om du betalar mellanskillnaden 4 350 kr", säger hon och spänner ögonen i mig. "Shit", tänker jag. Fyra tusen är inget som jag gärna hostar upp för andras misstag. Men jag vill ju onekligen till London och att åka hem på nästa flyg är ett antiklimax utan dess like. Jag vill tänka på saken och får på nåder några minuter att kolla läget. Nu ringer jag alla jag känner för att få beklaga mig och få råd: maken, flygbolaget, min chef och så min kära vän som väntar i London. Flygbolaget med de frusna motorerna avsäger sig allt ansvar. Eftersom jag, driftig som jag är, bokat resorna separat och inte genom resebyrå (klantighet 9) så är deras ansvar bara att få mig till Arlanda och visst är jag på Arlanda undrar tjejen i luren hurtigt.
Maken har nu ringt vårt försäkringsbolag och fått beskedet att vi kan ta extrakostnaden på hemförsäkringen så jag drar mitt VISA-kort och får min biljett och går så äntligen och får lite mat i magen efter denna morgon från helvetet. Så börjar en dag av väntan på Arlanda. Gå omkring, ta en öl, shoppa en mascara, vänta, vänta och vänta. Jag ser familjer som sitter och kuttrar tillsammans och får en klump i magen. Känner mig ensammast i världen. Längtar efter min familj, grämer mig för allt strul och längtar till London och min weekend med Blondie som jag har sett fram emot i över en månad. Mitt nästa plan är bara en timme försenat och flighten går bra, men när vi landat på Heathrow är det "snökaos" (minst 2 mm) så allt försenat (klantighet 10)och vi får ingen stand in och får sitta och vänta i planet nästan en timme till. Därefter får vi naturligtvis vänta på bagaget en timme till (klantighet 11 - nu är jag helt apatisk och mina förväntningar på flyg och flygplatser är lika med noll, så jag sitter mest och stirrar framför mig märkt av dagens händelser, medan mina medpassagerare springer runt och svär, en till och med sparkar argt på bagagebandet som om det skulle hjälpa). Så istället för att anlända till London fräsch, snygg och full av förvätningar vid 11.00 kommer jag först kl. 19.30 uthasandes i ankomsthallen med utkletat smink, doftandes av stresssvettningar som en sprillra av mitt forna jag. Men där står ju min alldeles underbara Blondie och ler så de blå ögonen glittar som Fryken en sommardag. Jag är framme!
Helgen blir ändå helt fantastisk; vi strosar runt, äter och dricker gott, myser, shoppar, träffar älskade styvbrollan och hans tjej och alla bitar föll på plats tillslut. Kedjan är bruten och kosmos är åter på min sida.
tisdag 8 december 2009
Kakmonster
Med ett par fuktiga hundögon kan man nå långt.
Retreivern i pepparkaksskepnad försvann i ett litet nafs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)