Inte många knop

Nyopererad, rufsig och lite lullig av smärtstillande sker det inte många knop här på Sandslottet idag. Jag bara ligger här med benen högt och zappar och surfar mest hela tiden. Dagens största actionögonblick var att ta sig ner för trappan och ta emot blommorna som mina kära kollegor skickat mig.

Så jag är lämnad till tv:n och laptopen som förströelse och upptäckte till min fasa vilken skit de visar på tv på dagtid! Det märks att vi inte har så många desperata hemmafruar i Sverige längre eller alla kanske hänger på Fejjan och håller på med farsoten Farmville nuförtiden. Inte ens ett gammalt, grumligt avsnitt av Days of our lives att lida igenom! Stefano Dimera, kom tillbaka - allt är förlåtet.

Plötsligt händer det...

Efter ett år och två månader har jag äntligen fått en tid för operation. Nu ser jag och mitt tantben fram emot att bli ett par åderbråck kortare.

Plötsligt händer det. Nu är det bara Trissvinsten kvar.

Pyromanial tendencies - det tar sig i brasan

Vår och eld hänger ihop som ler och långhalm och Bill och Bull, det tyckte redan de gamla grekerna eller var det kelterna? Nåväl, enligt gammal hednisk tradition ska det i alla fall brännas bål och annat bråte för att fira våren enligt devisen: få bort det gamla och lämna plats för det nya.

Med gammal tradition i ryggen begav jag mig således ut i trädgården med ett stycke tändare under den gångna helgen. Att elda gräs är ett rent lotteri, minsta lilla vindpust och hela trädgården står i lågor. Därför måste man vara rejält utrustad med ordentliga och värmebeständiga krattor, passa på när det är vindstilla, vara minst två, stövlar på fötterna och trädgårdsslangen i beredskap. Eller så gör man som mig. Ensam, i den friska vårvinden, utan trädgårdsslang, i gympadojor och med pyromantendenser.

Det började som det brukar med några småeldar på ett kontrollerat område. Men efter ett tag blir jag såklart rejält uppe i varv och pyromanen i mig blommar ikapp med blåsipporna. Gräset är så torrt så torrt och den friska vårvinden tar tag i lågorna och den sprider sig som en, ja, löpeld. Paniken stiger. Jag slår och slår med krattan för att döda lågorna, men elden hoppar och tar sig på annat håll. Svetten rinner ner för mitt ansikte och röken (i kombination med skräcken) får mina ögon att tåras och jag ömsom svär, ömsom ber. Nu har Lillebror lämnat sandlådan och vaggar nyfiket mot mig och lågorna och jag kastar mig över honom och ställer en ursinnig unge på säkert avstånd. Efter mikrosekunden från elden har den fått ytterligare krafter och nu brinner det farligt nära ett skogsparti. Lillebror ligger och skriker på gräsmattan, jag svettas, svär och slår och slår på elden som en tok.

Jag vet inte hur, men efter en stund, som känns som en evighet, är elden släckt och det pyr bara lite grann på kanterna. Marken är fortfarande sur som tur är, så det är bara det översta gräset som svetts av, men det märker jag efter att den värsta paniken har lagt sig. Nu upptäcker jag dessutom att krattan som jag utrustat mig med för detta ändamål har blivit helt svart och krympt ihop. Inte direkt värmebeständig med andra ord. Darrig och osande av brandrök tar jag mitt arga barn i famnen och går in. Vilken panikupplevelse! Aldrig mer, tänker jag. Men, men...redan nästa dag står jag där hukandes över den gamla irisen och tänder på. Vår och eld hänger ihop som sås och potatis, som Piff och Puff och dagis och snuva, men mer om det en annan gång.

Ska vi supa, pappa?

Nu skall ingen få för sig att vi sitter och super med våra barn, 4 och 1,5 år. Vi är ordentliga svenssons - så det så. "Ska vi supa, pappa?" är storebrors undran till sin far om han inte också vill ta ett badlakan på ryggen och springa allt vad han orkar runt i huset så att det står rakt ut. Rakt ut som Supermans mantel. Vi svenskar är ju suveräna på att "verbifiera" substantiv som mejla, vabba, messa, blogga, hajpa und so weiter. Och nu kan vi supa också med gott samvete. Ta varsin handduk så kör vi järnet.