Det finns få saker som är så utlämnande som att besöka en läkare, klä av sig framför honom och sedan berätta om sina krämpor medan han betraktar ens avklädda ben och klämmer lite på dem. Detta var vad jag hade på agendan i går och jag har inte riktigt hämtat mig än, faktiskt. Naturligtvis var läkaren under trettio och märkbart besvärad av situationen han också, vilket inte gjorde saken lättare.
Jag var där för mina hemska åderbråck som ploppat upp under graviditeterna och om inte det var nog så (street smart som jag är) hade jag för tillfället iklätt mig ett par grova kängor, termobyxor av modell skid med tillhörande liftkortshållare, strumpbyxor av modell stickade samt en hög och hiskelig stödstrumpa av modell tant och turkosa (jajjemän!) strumpor. Sexigt, så det förslår och ett helvete att ta av och på. Till mitt försvar hade jag halvtimmen innan varit ute i snöyra med hund och barnvagn och då funkar det inte riktigt att vara modemedveten. När jag var klar med alla kläderna så klibbade svetten på ryggen och kinderna var röda och varma av både genans och hundpromenaden. Läkarslyngeln klämde i alla fall lite, la huvudet på sned, tyckte säkert lite synd om mig med mitt tantben och generade uppsyn och skickade en remiss till kirurgen för bedömning. Yes! Har jag lite flyt så är fanskapet borta till sommaren. Då ska jag vara brunbränd, smal och vältränad iklädd kortkort hela tiden.
Förresten så finns det saker som är ännu mer utlämnande, nämligen att få sin förstfödde utdragen med sugklocka ur självaste moderlivet av en jämnårig läkare som sedan viftar och hejar glatt på stan efteråt. Jag menar vad har inte den stackarn fått se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar