Ernst och jag

Uppå våran gård står ett gammalt timrat härbre sedan 1800-talet mitt, men som någon någon gång spikat brädfordring över och målat falurött. I detta härbre samsas gamla snowboards och skidor med krukor och utemöbler på vinterförvaring. Det lilla huset är belarmat med saker å ting som kanske kan vara bra att ha någongång någonstans, eller som hamnat där i ett slags vakum på väg till tippen. Bakom en av dörrarna finns en sliten, sned tappa som leder upp till ett litet rum. Jag klättrar med viss möda upp för trappan som liksom lutar utåt hela vägen upp så jag får blåhålla i räcket som slipats mjukt av alla händer som hållit just där. Det knarrar när jag öppnar den lilla dörren med stora nyckeln med en lätt knuff. Böjer på nacken och kliver in. Tänker på hur små folk måste ha varit förr i tiden. Kanske har någon liten människa sovit där uppe under ljusa sommarnätter i en svunnen tid. Idag vittnar ett titthål med lucka av en gammal plåtburk i timmerväggen och lite snirkligt 1800-tals klotter på stockarna (dåtidens tags?) att det nog varit aktivitet i detta lilla rum någongång. Inspirationen väller över mig när jag står på de grova grovplankorna i rummet. Det måste vara min inre Ernst som plötsligt vaknat till liv. Jag känner ett enormt sug att fixa till där uppe och får visioner med böljande textiler, spännande material och ljuva färger... (sa ju att Ernst tagit mig i besittning). Här ska jag göra i ordning ett eget lite kryp in. Detta ska bli mitt lilla sommarprojekt a la Ernst och barfota ska jag vara, mest hela tiden.