Nu har det hänt igen. Det som bara inte får hända. Vår hund har dödat en ekorre. Detta är den andra sedan vi flyttade hit till Sand. Hon hade lagt den bredvid lillebrors barnvagn när han låg ute och sov i godan ro. Som om hon tagit med sitt byte hem till flocken.
Den var fortfarande varm när jag hittade den och ett tag trodde jag att den skulle sprattla till och börja leva där i min hand, klädd i en plastpåse från Pekås. Den var stor och fin och låg så stilla på sidan där i snön. Bara litet blod syntes på ena benet och de blanka svarta ögonen var halvt slutna. Jag bar den lilla i handen med plastpåsen och irrade omkring i snön på gården. Var skulle jag lägga den? Det går ju inte att gräva så djupt så här års och jag ville inte att hunden eller någon av grannens katter skulle få tag i den.
På väg till soptunnan skymtade storebrors nyfikna ansikte i köksfönstret. Fast jag inte kunde höra honom genom fönsterrutan såg jag att han ropade "Nej, ekorren!" och hans ögon letade mina och underläppen darrade till. Nu kunde jag bara inte förmå mig att slänga den i soporna. Så jag irrade omkring lite till i den djupa snön på tomten, utan jacka och vantar och med ekorren i den där röda plastpåsen. Och allt eftersom jag gick så blev den lilla bara kallare och kallare och tillslut alldeles stel. Rigor mortis, tänkte jag, som sett alldeles för mycket CSI för att det ska vara nyttigt.
Tillslut hittade jag en bra plats bakom uthuset på andra sidan staketet där inte hunden kan få tag i den. Så nu ligger den där, under en decimeter nysnö (om inte räven eller något annat djur tagit hand om den förstås). Den lilla fina ekorren som hunden tog. Vår gosiga, snuttepluttiga, killa-på-magen-mysiga voffsivoffsing är en riktig killer. En sådan här händelse ger mig en rejäl reality check. Vi lever ju faktiskt tillsammans med en stort rovdjur med starka instinkter och huggtänder. Hon är en kär familjemedlem som dräller omkring överallt här i huset, trynar i soffan och äter kakor ur händerna på barnen, men samtidigt är ju aldrig vildhunden särskilt långt borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar