"Mamma, du är prinsessa och jag är prins och jag ska rädda dig", sa storebror häromdagen full av entusiasm och ett par gamla bilnycklar i handen. Efter att jag suttit "inlåst" på toaletten några sekunder och han hade fått rädda mig ett par gånger, så frågade jag om inte jag skulle rädda honom en gång. Lite variation förnöjer. "Nej, du är prinsessa", svarade han med sån självklarhet som bara barn kan. "Men prinsessor kan rädda prinsar", försöker jag. Jag ser en skymt av förvirring i hans barnansikte. Sedan ler han lättat och utbrister: "Jag är prinsessa och du prins, då kan du rädda mig". Men vänta här nu! Vem har tutat i min lilla pojke att prinsessor inte kan rädda en liten prins?! Har de unkna gamla könsrollerna där kvinnor ska vara hjälplösa våp som männen måste rädda redan fått fäste i min älskade gosse? Vi matas ju hela tiden med hur vi ska vara som män och kvinnor så det var väl bara en tidsfråga, tänker jag krasst.
Senare samma dag rusar storebror omkring med sin röda ryggsäck på ryggen och fixar och pratar för sig själv, fullständigt uppslukad i någon ny lek. " Leker du brandman?", tjoar jag från köket. "Nej, jag ska på yoga", svarar han kort och fortsätter att,vad jag nu upptäcker att han pysslar med, packa sin väska lite stressigt, lite viktigt, lite överallt, lite...eller ganska så mycket likt sin mamma. Gamla unkna könsroller var det, ja. Back at you! "Hej då mamma", säger storebror och klampar ner för trappan. "Sii jo läjter!"
Vad sött! Könsroller är helt alldeles komplett och apselut BÄST. Här råder viss förvirring, dock. "Look at me Mamma! I'm a princess!" hojtar min unge, invirad i en handduk och gör en liten piruett.
SvaraRadera