Nya planer och gamla grejer

Samtidigt som smältvattnet gjort vår gräsmatta till geggamojja och de första tulpanerna stuckit upp några förskräckta knoppar intill husväggen, så har det blivit dags att damma av planerna inför sommaren. Ett liten spännande plan, som varit i malpåse något år, är en gårdsloppis här på Sand. Men nu ska den nog äntligen bli av och vi siktar in oss på mitten av maj. Det hela började med att jag och grannen satt och ojjade oss över hur mycket prylar vi hade som vi varken använder eller vill ha. Men som andra säkert skulle vilja ha i sina skrymlsen, förhoppningsvis.

Eftersom jag själv är loppisberoende och alltid springer på alla som dyker upp så har jag samlat på mig en hel del genom åren. Senast i lördags lade vantarna på en hel hög med ryskt hantverk, några skålar och en gullig liten burk. Min tålmodiga man tycker väl egentligen att vi har ganska många skålar redan, men jag kan bara inte låta bli. Jag får väl se till att bjuda hit mina vänner på en rejäl tapasbuffé så jag få användning för dem allihop samtidigt.



Några 70-tals kaffekoppar som jag bara var tvungen att köpa. Min mamma berättade sen att vi hade precis sådana när jag var liten.


Två lagom slitna dalahästar från en kuriosamarknad.


En liten buddha på ett askfat från ett av Ölands smultronställen.


Ryskt hantverk funkar bra för småförvaring i köket.


Upsala-Ekeby är tydligen hett nu. De här vaserna köpte jag för fem år sedan och de pryder sin plats.


Slutligen den gulliga lilla burken från i lördags.

Kvist, javisst!

Tänk att vi släpar in kvistar och sätter fjädrar i varje år. Rätt konstig tradition om man tänker efter. Men snyggt blir det!

Apans år

Idag har vi varit på kalas där vi vuxna åt oss vimmelkantiga och alla barnen härjade sig svettiga. Det är nämligen så att min kära mamma fyller år idag. Min älskade lilla mamma.

Hon föddes i apans år 1956, i industristaden Västerås. Samma år i samma stad invigs världens första konstfrusna bandyarena, Rocklunda*). Det var också det året som Stockholm fick sin första kvinnliga taxiförare, vinterolympiaden gick i Cortina d'Ampezzo i Italien, Pakistan blir världens första islamistiska stat, IKEA lanserar monterbara möbler i platta paket, Felix tomatketchup börjar säljas i plastflaska och glasstruten Top Hat lanseras i Sverige och hårddisken uppfinns av IBM. Andra milstoplar för mänskligheten från 1956 är Volvo Amazon och Teskedsgumman på svenska OCH de första svenska, licensbelagda TV-sändingar startar officiellt.

Och många och omtalade är de stjärnor föddes detta år. Här är några: Ingemar Stenmark, Björn Borg, Frank Andersson, Linda Haglund, Thomas Wassberg, Lars von Trier, Ted Gärdestad, Mel Gibson, Tom Hanks och Jonny Rotten med flera. Och som kronan på verket min egen mamma. Min allra käraste mamma. Som fyller år idag. Ja, må du leva uti hundrade år!

En gammal amazon med lister å krom från den sjukt snygga 50-talet.


*)De tyska legenderna Alphaville spelar där den 24 april. De sjöng ledmotivet till mitt 80-tal, men mer om det en annan gång.

Resmål för alla smaker

En slogan fick min understimulerade informatörshjärna att gå i gång hårt idag. Och när bollen väl var i rullning, ja då rullade den på rätt rejält, som den uthållige läsaren kommer att bli varse. Först känner jag mig därtill nödd och tvungen att utfärda en liten varning:

VARNING! Detta inlägg är långt och kan innehålla material som kan upplevas som grovt generaliserande, stötande för en del personer som för hela nationer och läses därmed på egen risk. Författarens anseende, logisk tänkande och litterär kunskap kan skadas allvarligt vid förtäring.

Ok, vi har bara fyra grundsmaker, vi människor. Salt, sött, surt och beskt. Dessa smaker förnimmer vi med tungan på olika ställen. Sött på tungspetsen och beskt längre bak och så vidare (obs! även schematisk skiss nedan). Som du kanske redan har räknat ut vid det här laget så blir detta ett inlägg kring platser som jag av någon anledning besökt och som jag nu på ett ovetenskapligt och ytterst subjektivt sätt skall kategorisera utifrån de mänskliga smaklökarna. Ja, visst kan det kännas en aning krystat, så här på förhand. Men för all del ge det en chans, för vem vet var detta kan sluta? Stockholm är ju "en blandning av sött och salt", om det diktade den redan store Berghagen. Men vilken smak har egentligen Helsinki, Karlstad eller San Francisco för den delen?

Nu skall ingen få för sig att jag är någon globetrotter. Det är jag långt ifrån. Men jag har ändå haft nöjet att få doppa mina värmländska inlandstår i ett par tre världshav i alla fall. So, let's begin, som amerikanerna skulle ha sagt. Och av en händelse så börjar jag precis i där, i the land of the free and the home of the brave, the US of A.

SÖTT = Los Angeles. The city of angels, kan det bli sötare än så? Hollywood med alla människor som vallfärdar dit på jakt efter berömmelse, som flugor till en sockerbit. Det är faktiskt en rejält sötsliskig plats om man tänker efter. Rent utav artificiellt supersockrad med allt från plastiga Disneyland, blueberry syrup på den pudersockrade våfflan, blekta tänder till det blekta håret, horder av vackra, artiga människor, vita limos överallt till de tårtlika palatsen i Beverly Hills. Sött? Jätte. Ytligt? Rätt så. Skrapar man dock på den sockrade ytan känns det lite mindre sött. Bakom ytan med puttinutt och pool i var trädgård sitter beväpnande vakter i varsin kur och vaktar tårtpalatsen. Gängkrig, fattigdom och rasism lämnar en besk eftersmak när stjärnglansen har lagt sig. I och för sig är doften av uteliggare bakom en kartongbit i Santa Monica åt det sötaktiga hållet, på ett mindre smickrande sätt. Det är både en underbar och förfärlig plats på samma gång med en stor dragningskraft. Och ja, jag vill gärna tillbaka!

SURT = England. Vädret på de brittiska öarna får ta på sig den största skulden till att den här platsen fick bli den sura. Lika mulet och småduggigt vare sig det är februari eller juni (ok, en gång var jag faktiskt där i juni och då var det värmebölja så asfalten smälte, men i alla fall. Måste yxa till det lite så det passar in, ju). Snålblåst och surt nedfall från koleldning som färgar tegelfasaderna svarta. Vinäger på chipsen, vinäger till pommes frites. Gott? Nej. Surt? Yes, sir. Människorna där har också en viss syra, en härligt syrlig sarkasm som jag fullkomligt älskar. Och lite surt är aldrig fel! Det är syran som går såsen mindre kvalmig och skapar smakbalans. På samma sätt som engelska teveserier skänker efterlängtad balans till alla kvalmiga amerikanska sit coms och foträta svt-program Jag är en stort fan av det engelska (kanske inte köket, då), men det kanske beror på att jag själv har lågt PH.

SALT = Kanarieöarna. Den salta smaken hade många kandidater: Grekland med dess vita stränder, Italien med dess fantastiska matskatt och Norge för sin karghet och salta fjordar. Till slut fick det ändå bli det klassiska charterparadiset Islas Canarias. Små heta öar med den salta Atlanten runt om och de sandiga havsvindarna som fyller luften med ökensand från Sahara och ögonen med grus. Kanarisk potatis, små och skrynkliga, rullade i salt är ett måste efter en varm dag. Ätes gärna med mojo rojo eller en klick aioli. Människornas mañana-attityd är den månne salt? Det kan jag inte svara på, men de är varken särskilt sura eller söta och någon särskild beska har jag heller aldrig upplevt trots att deras öar översvämmas av fulla och krävande turister år ut och år in.

BESKT = Island. Med hela tretton grader i fullt solsken i mitten juli kan den här platsen bara bli besk. Denna vulkaniska lilla ö som luktar svavel och där fårkött serveras mest hela tiden, kanske med en sup Svarta Döden (det lokala brännvinet) till. Det får i alla fall mina smaklökar att dra ihop sig i vild protest med efterföljande rysning. Människorna visar också prov på en rätt besk humor som formade av det karga landsskapet. Nu är den isländska ekonomin i rejäl gungning och när jag var där för ett antal år sedan var allt verkligen jättedyrt och sedlarna "stod som en snöstorm ur näven", för att citera en resekamrat efter en krogrunda i Reykjavik. Trots det härliga nöjeslivet som finns där gav kontoutdraget en rätt besk eftersmak (fast så är det ju nästan alltid...). Lamm, lunnefågel, haj eller fölunge på menyn. Sött? Knappast. Varför jag så gärna vill tillbaka dit beror naturligtvis på den FANTASTISKA ridningen och att sjunka ner i en varm källa efter en dags ritt är allt annat än beskt.

UMAMI= Den där så kallade femte smaken måste ju bara vara ett resmål någonstans i Asien. Japan förmodligen. Men där har jag aldrig varit, så det får hänga i där luften så länge.

Nu har jag generaliserat färdigt för idag. Men vilka resmål tycker du är sliskiga, saltade eller bara läskigt beska? Vilda generaliseringar mottages tacksamt!

Två små läskiga

De ser ju nästan lite läskiga ut. Två små rullar som ligger och väntar på att bli till smarriga Brysselkex. Prisa gud för smör och socker!

Gult är faktiskt jättefult

Jag gillar verkligen det här med påsk. Det är vår, det är ljust och de flesta är lediga några dagar. Dessutom är påsken en helg som inte är omgärdad av lika många måsten, köphysteri och traditioner som julen är. I alla fall är det så i vår familj. När påsken kommer så tar vi det lugnt, äter en massa god mat och en väldig massa godis, umgås med vänner och ingen behöver åka runt till släkten som skållade troll med andan i halsen och dåligt samvete i hälarna.

Dessutom kommer man undan med galna, färgsprakande och kitchiga pynt. Gult är faktiskt jättefult. Men på påsken känns gult till och med lite piffigt. Varje jul drabbas jag av ett Fanny & Alexander möter Barnen i Bullerbynkomplex, men på påsken kan jag frossa i kycklingar och bjärta fjädrar.

Och direkt efter frossandet drar vi i år till fjällen med ett gäng gamla goda vänner och det ser jag verkligen fram emot! Det är nog lite väl löst pisterna så här års, men jag planerar att mest sitta och sola i en driva med fräknar på näsan och glüwine i maggen. Ja, jag gillar verkligen påsken.



Fint fågelbo som jag bara måste göra. Sen är det bara att värpa på...








Några färggranna damer som jag hittade på Styleroom.

Sov du lilla videung...

...för i morgon spås det bli två decimeter snö. Våren får upplevas inomhus.

Lantisar på vift

Idag har vi varit i stan allihopa. Hela gänget från landet. Det märktes att det var längesen, för redan i hissen från parkeringshuset är storebror lyrisk. När vi sedan kliver ut i stora köpcentret utbrister han i ett "WOW! Den här affären gillar jag, mamma". Småskuttande och kvittrande tar han sedan täten bland alla inredningsbutiker och damkläder på första plan. Och så glider vi slutligen in på Indiska på jakt efter en kudde. "Åh, vad fin" utbrister storebror till första bästa blommiga tunika. Ut kommer vi i alla fall med två elefanter av glas, kitschigt påskpynt och en stickad mössa som var på rea.

Sedan var det dags för H&M och mission rulltrappa. Barnvagn i ena handen och treåring i andra. "WOW! Den åker uppåt", säger storebror andäktigt. Detta slutar med att Maken-kraken och storebror åker upp och ner upp och ner upp och ner. Det går inte att få nog. Han vill bara åka mer.

En galleria blir till ett nöjesfält, rulltrappan en karusell och en blommig tunika en upplevelse. Nej, nu får vi nog ta och åka hit lite oftare, tänker jag.

Kanel och mycket kärlek

Jag hatar egentligen att vara nyttig när det gäller bakverk. Ska det va, så ska det banne mig va. Inga mossiga smaklösa kakor utan smör - rejält med fett och socker gör själen glad!

Men idag hade jag inget val. Vi fick lov att fylla ut vetemjölet med lite dinkel och det blev faktiskt riktigt smarrigt. Lite matigt så där, men gott. Så nu festar vi loss på Calles äpple & dinkelmuffins smaksatta med kanel och mycket kärlek.

Han Grahn

Marcus Grahn, för fan vad du är bra. Ville bara säga det.

Några argument och retoriska krumbukter

Skrev en sådan där arg insändare för ett tag sedan. En sådan med många argument och svidande svar på tidigare inlägg. Tanken var att den skulle reta gallfeber på vissa för jag var upptrött och förbannad på alla enfaldiga insändare jag fått utstå genom åren i lokalblaskorna. Mot bättre vetande knattrade jag in en lång harang kring VARGFRÅGAN. Jepp, denna heta potatis som väcker så starka känslor här på vischelivischan. Insändaren blev arg, på gränsen till stötande och lång men som i reducerad form går att sammanfatta på följande vis:

Jag är mer rädd för att möta jägare i skogen än vargar. Detta på grund av att sannolikheten att bli utsatt för dödligt våld i skog och mark är sjukt mycket större vid möte med människor än med vargar. Så hur farliga än vargar framställs vara för människor som ett lamt argument för dess utrotning, så är det ingenting i förhållande till vad folk faktiskt råkar ut för i skogen. Sila inte mygg och svälj kameler, liksom.

Jag skickade aldrig in min insändare. För när jag skrivit klart så var alla mina aggressioner som bortblåsta och jag blev mer och mer fundersam på frågans komplexitet. Vi om några har plats för ett naturligt ekosystem med rovdjur i våra skogar, men samtidigt vill ingen ha varg och björn strykande utanför sitt eget hus. Och en arg insändare biter knappast på de människor som vill utrota en hel art på grund av rädsla, konkurrens om bytesdjur och attackerade husdjur. Några argument och retoriska krumbukter ger dem varken ett holistiskt perspektiv eller mer empati. Det krävs mer än så, insåg jag krasst och lät saken bero.

Idag föll domen i fallet Caroline och håret reste sig på armarna när jag fann min gamla insändare i datorns gömmor...




Hilfe!

Av Astrid minns jag nästan ingenting

Ett gammalt vykort från en svunnen tid, fläckat av tiden. Från Elvira till fröken Emelia på Källgatan 25 i Västerås:

d. 19/4 1917

Tack för senast! Du blef väl icke sjuk? Wi är krya men Walle blir inte nogot bättre så det ser svårt ut på alla områden knappt med allt ting. Hälsa Fröken
Kära hälsningar af oss alla

Vänligen Elvira


Ett ögonblick fryst i tiden med några rader bläck från en kvinna med en make som inte blir frisk. Platsen är Lundbacken i Tortuna i Västermanland och Elvira står bredvid sin make Walentin i stolt mustasch (längst bak).

Den sittande flickan med rosetterna är min farmors mor, Astrid. Av Astrid minns jag nästan ingenting, mer än att hon var gammal, glad och ganska rund och att jag fick ett troll av henne en gång.

Emmas sleeve

Så här får det bli. Ska bara få ett sista korr av artisten själv och så skjuts in i tryck.

Storebror diggar redan demon för fullt i bilen. Om och om och om igen...

Det är intressant det där med mat

En av mina absoluta favoritsysselsättningar är att äta. Gillar att äta gör väl de flesta levande varelser, antar jag. Det hör liksom till. Äta bör man annars dör man. Eller blir Victoria Beckham. Till saken hör att jag gillar att äta lite väl mycket. Med ett kaloriintag som skulle kunna försörja en hel familj i tredje världen år ut och år in, så har viktökningen smugit sig på. Eller smugit och smugit förresten, det är väl kroppsuppfattningen som har hunnit i kapp. På grund av att jag välsignats med en ganska hög ämnesomsättning och motionerar när andan faller på, har jag alltid kunnat äta vad jag vill och ändå inte bli mer än småmullig. Har aldrig bantat eller gått på någon diet på grund av att jag verkligen hatar att vara hungrig. Jag klarar inte av det bara. Jag blir sur, rent av rabiat, darrig och mår pyton om jag så missar ett enda litet mål. En del "glömmer bort" att äta. Det har aldrig hänt mig, det kan jag lova. Provade faktiskt en gång att bara äta bananer (för att någon självutnämnd hemmadietist sa att det skulle funka). Det gick faktiskt en hel dag innan jag matt av hunger kippade efter föda.

Nu tänkte jag i alla fall ge det en chans. Inte banta, men väl försöka lägga om kosten lite så jag kan komma i mina snyggjeans nån gång det här livet. Och det är verkligen en djungel där ute; svenssonmetoden GI, den ständigt återkommande stenåldersdieten, dietisternas flaggskepp tallriksmodellen, soppor och pulver (som om inte viktminskning vore nog plågsamt), Hollywoodklassikern och äckeldieten Atkins och så Viktväktarna med pluppar hit och pluppar dit, för att nämna några. Och som vanligt haussas varje ny diet och viktteori upp till tusen av kvällstidningarnas skrikande löp om "så här går du ner 10 kg på 1 vecka" och andra desperata försök att sälja lösnummer.

Det är intressant det där med mat. Det finns så många olika teorier om vad vi bör och inte bör äta. Smör är jättebra enligt vissa, medan det är rena hjärtinfarkten enligt andra. Flytande margarin rekommenderas istället, men hur många tillsatser som aromer, härdat vegetabiliskt fett och E-ämnen är egentligen bra att äta? Lättprodukter fullproppade med aromämnen, förtjockningsmedel, stabiliseringsmedel och socker är på väg ut i kylan, för nu ska vi äta feta och naturliga produkter. Men samtidigt varnas vi för att äta så mycket mättat fett som ju finns i smör, standardmjölk och grädde.

Vi står inför ett paradigmskifte i livsmedelsindustrin där ekologisk mat utan konstgjorda tillsatser är det nya svarta (eller gröna?). Ingen vill äta E-ämnen, glutamat eller konserveringsmedel längre. Naturligt och närproducerat ska det vara. Och jag är inte sen att hänga på. Jag och maken har för flera år sedan tagit i hand på att vi så gott det går ska undvika att tillaga halvfabrikat. Inte för att vi är några hälsofreaks eller stjärnkockar, utan för att det är så förbannat äckligt. För det värsta jag vet är "kött" = den där gråa, obestämbara massan med broskbitar i som frysta köttbullar, hamburgare och kebabkött består av. Det är ju bara för äckligt. Det smakar skit, ser ut som skit och man mår skit av det och dessutom får jag svårt att få ut skiten, då mina tarmar är känsliga typer.

En bok som jag faktiskt läst och som ska bli min bibel i köket tills fläsket slutat dallra är den här:



Jag kommer nog knappast att se så där*) bra ut naken, det är ju en pärs att få till det med kläder på. Men jag ska ge det ett ärligt försök.







*) Elitidrottande man är nog svårt att bli ;-).

Emmas baksida

Ett av mina roligaste sidoprojekt på bra länge är omslaget till Emmas debutskiva. Den här bilden fick bli baksida.

En studie i avslappning

Tallriksmodellen

Som småbarnsförälder är det svårt att få ihop ekvationen snabbhet, matglädje och näringsriktighet. Smått omöjligt, om man som vi har extremt petiga barn. Idag fick därför kostcirkeln stå tillbaka för snabbheten och matglädjen. Och lite kärlek är ju aldrig fel.

För alla Iors out there

Min gamla PR-lärare från Kau skriver en del intressanta krönikor (och en och annan bok också) som jag brukar läsa och den här veckan handlade den om lycka. Detta som vi alla så hett eftersträvar och som vi i princip kan göra vad som helst för att uppnå, om så bara för ett ögonblick.

Enligt hennes krönika ligger möjligheten att uppleva lycka till hälften i våra gener. De som föds med "lyckliga gener" har alltså större möjlighet att vara lyckliga. Orättvist va? Men det är inte helt kört för de med olyckliga gener, utan 40 procent kan man påverka med eget beteende och 10 procent beror på omständigheter som hälsa, pengar och partner. Detta enligt forskaren Sonja Lyubomirsky (Anna Tufvedsson, VF Näringsliv mars 2009). Status och framgång gör oss däremot inte lyckligare. Man blir lycklig för att man känner sig lycklig och nöjd med livet som det är. Och när vi är lyckliga blir vi också lättare framgångsrika och mer omtyckta av andra. Verkligen en positiv spiral eller ett moment 22, beroende på hur man ser det.

För alla Iors out there, så finns det hopp. Det går nämligen att träna sig i lycka. Nyckelorden är vänlighet, tacksamhet och optimism. För som alla buddister och The Secret läsare redan har listat ut blir vi lyckligare ju vänligare vi är mot andra (karma eller lagen om attraktion, om man så vill). Och att känna tacksamhet för små saker som händer i vardagen ökar också vår känsla av lycka. Den som aldrig blir nöjd och strävar efter mer, är ju aldrig nöjd och hur kul är det på en skala? Optimister har alltid ett övertag för att de tror på sig själva och då är halva inne, så att säga. Och som min idol, Idol-Andreas, så fint uttryckt det med sina fina bländvita tänder och miljonas på banken: "If you can dream it, you can be it". Så självklart, så fantastiskt inspirerande, men samtidigt så svårt när verkligheten ibland fäller krokben och skrattar en rakt i ansiktet.

Men, ikväll är jag riktigt riktigt lycklig! Min tunga mammakropp kändes plötsligt så lätt på den snöiga vägen och hunden sprang i perfekt synk vid min sida utan att dra, utan att stanna för att lukta på gula fläckar eller för att själv göra en. Mina ben pinnade på utan trötthet och Jackson Fives fantastiska Can you feel it (discoprozac) pumpade i lurarna, i rytm med mina joggande fötter. En fullständig lyckokänsla fyllde hela mitt springande jag där på vintervägen mitt i skogen, trots att det var mörkt och snöade småspik i ansiktet. Runners high kallas visst det stadie som ibland inträder när kroppens endorfiner slår till med full kraft och gör en alldeles alldeles lycklig när man springer. Eller så har jag bara begåvats med lycklig DNA.

Pom-dideli pom.

Det beror troligen på en nypa barnafödande

Har drabbats av en nostalgiattack av stora mått och minnen från förr fullkomligen flödar in i min snart 33 åriga hjärna. Det beror troligen på en nypa barnafödande, en gnutta för lite hjärngympa (mammaledig) och en stor näve medelålderskris. Därför fortsätter den sjukt smöriga, lite sorgliga och mycket nostalgiska artikelnserien "Mina fyrbenta vänner från förr". Detta trots att ämnet varken har nyhetsvärde eller faller in under allmännyttigt vetande. Lovar att bättra mig snart. Ska till och med blogga om en aktuell artikel snart, alldeles snart...



Gosiga lilla Sigrid kom till oss från grannen försommaren 1982. Alldeles beige, alldeles liten och gossjuk och alldeles alldeles underbar. Har efterföjts av både kanin och vovve i samma diskreta kulör.


När man som jag växte upp på bondvischan, fanns inga fritidsgårdar att gå till. Jag gick till grannen och hängde efter skolan för där fanns massor av djur att pilla och gulla med. Den som jag minns allra helst är nog border collien Freja som hade damp och vallade allt och alla och fick så fina valpar.


En alldeles särskild plats i mitt hjärta har stora gul som bodde med mig tillsammans med sin matte i en sunkig enåenhalva mitt i Flogstas betong. Hon kunde rycka omkull en i kopplet hur lätt som helst, möblera om när vi var borta, rymma jättelångt och pipa genom nosen.


Och till sist en gammal och grå vän som dog för cirka två år sedan vid anmärkningsvärda sexton års ålder. Stora svarta Kim som aldrig ville sluta skälla när man kom på besök, luktade skunk och hade jättehåriga tassar. En med lite vitt på.

När jag var 17 år

Den här låten fick mig att åter minnas hur det faktiskt var att vara tonåring, för tro det eller ej, det var ju ett tag sen. Sanning eller konsekvens, hänga med kompisar utanför krogen för att man inte fick komma in och den där rastlösa väntan på att livet ska börja på riktigt. En tid när allt var svart eller vitt och man aldrig ville åka hem från vattenfestivalen. Och stanna kvar där man växte upp var ju lika med döden...

Veronica Maggio - 17 år
Var tvungen att länka till youtube då det är knas med uppladdning av klipp för tillfället.

Kompisar från förr

Ett av de intressen som jag tyvärr varit tvungen att göra avkall på när jag fick barn är hästar. Det kan vara riskabelt att kuska runt när man är gravid och jag har ännu nio månader efter förlossningen fortfarande ont i bäckenet och svanskotan (foglossning) så jag vill vänta lite till innan jag ger mig ut på hästryggen igen.

Dessa underbara, starka, varma, vänliga (oftast...) och vackra varelser som ständigt gör come back i mitt liv fattas mig. Därför tänkte jag ta en tur i samlad skritt genom minnenas allé med några fyrbenta kompisar från förr. Mest för min egen skull, faktiskt.


Anade min mamma vad detta skulle leda till?


Lilla Pelle som var så stor när jag var liten, men blev så liten när jag blev stor.


Min alldeles egna "Robbelibobban" med sitt lilla föl utbrytarkungen.


Avslutar med gamla sura Campero som inga turister fick rida, så därför blev det han och jag varje dag.

Hoppla!

Finfrämmat

Vi har fått fint besök i trädgården.

Tidens tand

Att vara husägare är verkligen en utmaning för både kropp och själ.

Mot nya utmaningar

Nu behöver jag nya utmaningar att se fram emot. Jag är en person som lätt blir rastlös av stagnation, och då främst stagnation av min egen utveckling som människa. Under de senaste fem åren har utvecklingen främst skett inom mitt privatliv med giftermål, husköp, barn nummer ett och barn nummer två. Det har varit en sjuhelvetes resa, och förmodligen den mest lyckliga och omvälvande tiden i mitt liv.

Parallellt med detta händelserika privatliv har jag haft samma arbetsgivare i snart sju år och det har ryckt i projektnerven ett tag nu. Jag är nämligen en utpräglad projektmänniska som brinner för snabba resultat och tröttnar på långdragna processer. Mitt nuvarande jobb är det jobb som jag haft längst hittills och när jag först fick min anställning där så var det just som projektledare under ett och ett halvt år. Då fick jag svettningar av att skriva på anställningskontraktet för att det kändes som så lång tid...

Så nu funderar jag på vad som skall komma härnäst. Vad blir nästa "stora" utmaning i livet? Ska vi hoppa av ekorrhjulet och dra till varmare breddgrader? Ett sista litet äventyr innan kidsen ska börja på skola och blir mer platsbundna. Eller ska jag bara byta jobb? Jobb inom mitt område växer inte på trän här tyvärr. Kanske öppna eget? Eller byta yrke? Jag har alltid haft många funderingar på vad jag ska bli när jag blir stor och här är ett axplock av både seriösa tankar och rena fantasier:

Ögonläkare (var fyra år och tyckte väldigt synd om de som behövde glasögon)
Carola Häggkvist (året var 1983 och till mitt försvar ville ju alla vara Carola)
Serietecknare
Kläddesigner (föll på att jag inte kan och tydligen aldrig kan lära mig att sy)
Reklamtecknare (ja, det hette så på den tiden när affischer illustrerades. Känns så 1850...)
Ridlärare
Författare (har jag alltid velat sedan jag dominerade i lågstadiets "händelseböcker")
Rockstjärna (kommentarer överflödiga)
Filmstjärna (ibid)
Arkitekt (är tyvärr för oteknisk)
Mäklare (kom till och med in på en utbildning innan jag tog mitt förnuft till fånga)
Kock
Trädgårdsmästare (som andra generationens gröna vågare har jag rätt färg på fingrarna)
Regissör
Forskare (som den törra akademiker jag egentligen är)
Fotograf
Egen företagare

Så det är väl bara att blunda och peka och se vart det leder mig (håll tummarna för rockstjärna ;-)).

Appropå fräscha hemmafruar

När man som jag går hemma och dräller om dagarna, och de flesta kvällarna också för den delen, så ändras prioriteringarna. Det som man förut lade ner mycket energi på får nästan ingenting och vice versa. Istället för foundation och nyfönat hår blir det dammsugning och diskbänkstorkning istället. Istället för färgmatchat och välstruket blir det mysbyxor och huvtröjor. Kläder som måste strykas hängs omedelbart tillbaka i garderoben och sladdriga tröjor är ju ändå bäst när man ska amma eller dölja en mammamage som ännu inte dragit ihop sig. Undrar hur länge kan man skylla på graviditeten, egentligen? Jag tänker försöka ett tag till i alla fall.

Appropå fräscha hemmafruar, så har ju vårens tevesäsong börjat på allvar och det till min stora glädje. Äntligen är det dags igen för nya efterlängtade säsonger (av mig och endast mig i vårt lilla hushåll) som Grey's Anatomy, Ugly Betty, Desperate Housewifes och sist men inte minst Project Runway. Så mycket bra teve, så lite tid att soffa sig. Make it work, som Tim skulle ha sagt.

Snö, snö, snö och vilda ungar

Här sitter vi i vårt lilla kök och utanför faller snön tätt tätt. Det har snöat hela dagen och vi har inte varit utanför dörren alls. Lillebror har haft hög feber i ett par dagar och till och med kräks lite, men idag är han feberfri . Storebror håller på att gå upp i atomer av all uppdämd energi. Nu hänger han i mitt hår bakom mig på stolen och låter lillebror i sin gåstol bita i hans strumpa. Bägge skrattar och tjoar. Bäst att låta dem hålla på... Men nu har han sin legohink på huvudet också. Diggar till radions skval. Hoppar i soffan. Ligger under bordet och nyper mig i tofflan. Springer och kastar sig på knäna med en gammal ballong i handen. Kastar sig i sängen och nallen flyger genom rummet. Det är som att ha den där parrapapapapaparia-fågeln på Kalle Ankas jul på besök.

Men nu kommer ju pappan hem. Hör att det slog i ytterdörren. Underbart! Nu ska jag ta med mig vilden och vovven ut i snöyran. På med overall och hela faderullan.