Några argument och retoriska krumbukter

Skrev en sådan där arg insändare för ett tag sedan. En sådan med många argument och svidande svar på tidigare inlägg. Tanken var att den skulle reta gallfeber på vissa för jag var upptrött och förbannad på alla enfaldiga insändare jag fått utstå genom åren i lokalblaskorna. Mot bättre vetande knattrade jag in en lång harang kring VARGFRÅGAN. Jepp, denna heta potatis som väcker så starka känslor här på vischelivischan. Insändaren blev arg, på gränsen till stötande och lång men som i reducerad form går att sammanfatta på följande vis:

Jag är mer rädd för att möta jägare i skogen än vargar. Detta på grund av att sannolikheten att bli utsatt för dödligt våld i skog och mark är sjukt mycket större vid möte med människor än med vargar. Så hur farliga än vargar framställs vara för människor som ett lamt argument för dess utrotning, så är det ingenting i förhållande till vad folk faktiskt råkar ut för i skogen. Sila inte mygg och svälj kameler, liksom.

Jag skickade aldrig in min insändare. För när jag skrivit klart så var alla mina aggressioner som bortblåsta och jag blev mer och mer fundersam på frågans komplexitet. Vi om några har plats för ett naturligt ekosystem med rovdjur i våra skogar, men samtidigt vill ingen ha varg och björn strykande utanför sitt eget hus. Och en arg insändare biter knappast på de människor som vill utrota en hel art på grund av rädsla, konkurrens om bytesdjur och attackerade husdjur. Några argument och retoriska krumbukter ger dem varken ett holistiskt perspektiv eller mer empati. Det krävs mer än så, insåg jag krasst och lät saken bero.

Idag föll domen i fallet Caroline och håret reste sig på armarna när jag fann min gamla insändare i datorns gömmor...




Hilfe!