Resmål för alla smaker

En slogan fick min understimulerade informatörshjärna att gå i gång hårt idag. Och när bollen väl var i rullning, ja då rullade den på rätt rejält, som den uthållige läsaren kommer att bli varse. Först känner jag mig därtill nödd och tvungen att utfärda en liten varning:

VARNING! Detta inlägg är långt och kan innehålla material som kan upplevas som grovt generaliserande, stötande för en del personer som för hela nationer och läses därmed på egen risk. Författarens anseende, logisk tänkande och litterär kunskap kan skadas allvarligt vid förtäring.

Ok, vi har bara fyra grundsmaker, vi människor. Salt, sött, surt och beskt. Dessa smaker förnimmer vi med tungan på olika ställen. Sött på tungspetsen och beskt längre bak och så vidare (obs! även schematisk skiss nedan). Som du kanske redan har räknat ut vid det här laget så blir detta ett inlägg kring platser som jag av någon anledning besökt och som jag nu på ett ovetenskapligt och ytterst subjektivt sätt skall kategorisera utifrån de mänskliga smaklökarna. Ja, visst kan det kännas en aning krystat, så här på förhand. Men för all del ge det en chans, för vem vet var detta kan sluta? Stockholm är ju "en blandning av sött och salt", om det diktade den redan store Berghagen. Men vilken smak har egentligen Helsinki, Karlstad eller San Francisco för den delen?

Nu skall ingen få för sig att jag är någon globetrotter. Det är jag långt ifrån. Men jag har ändå haft nöjet att få doppa mina värmländska inlandstår i ett par tre världshav i alla fall. So, let's begin, som amerikanerna skulle ha sagt. Och av en händelse så börjar jag precis i där, i the land of the free and the home of the brave, the US of A.

SÖTT = Los Angeles. The city of angels, kan det bli sötare än så? Hollywood med alla människor som vallfärdar dit på jakt efter berömmelse, som flugor till en sockerbit. Det är faktiskt en rejält sötsliskig plats om man tänker efter. Rent utav artificiellt supersockrad med allt från plastiga Disneyland, blueberry syrup på den pudersockrade våfflan, blekta tänder till det blekta håret, horder av vackra, artiga människor, vita limos överallt till de tårtlika palatsen i Beverly Hills. Sött? Jätte. Ytligt? Rätt så. Skrapar man dock på den sockrade ytan känns det lite mindre sött. Bakom ytan med puttinutt och pool i var trädgård sitter beväpnande vakter i varsin kur och vaktar tårtpalatsen. Gängkrig, fattigdom och rasism lämnar en besk eftersmak när stjärnglansen har lagt sig. I och för sig är doften av uteliggare bakom en kartongbit i Santa Monica åt det sötaktiga hållet, på ett mindre smickrande sätt. Det är både en underbar och förfärlig plats på samma gång med en stor dragningskraft. Och ja, jag vill gärna tillbaka!

SURT = England. Vädret på de brittiska öarna får ta på sig den största skulden till att den här platsen fick bli den sura. Lika mulet och småduggigt vare sig det är februari eller juni (ok, en gång var jag faktiskt där i juni och då var det värmebölja så asfalten smälte, men i alla fall. Måste yxa till det lite så det passar in, ju). Snålblåst och surt nedfall från koleldning som färgar tegelfasaderna svarta. Vinäger på chipsen, vinäger till pommes frites. Gott? Nej. Surt? Yes, sir. Människorna där har också en viss syra, en härligt syrlig sarkasm som jag fullkomligt älskar. Och lite surt är aldrig fel! Det är syran som går såsen mindre kvalmig och skapar smakbalans. På samma sätt som engelska teveserier skänker efterlängtad balans till alla kvalmiga amerikanska sit coms och foträta svt-program Jag är en stort fan av det engelska (kanske inte köket, då), men det kanske beror på att jag själv har lågt PH.

SALT = Kanarieöarna. Den salta smaken hade många kandidater: Grekland med dess vita stränder, Italien med dess fantastiska matskatt och Norge för sin karghet och salta fjordar. Till slut fick det ändå bli det klassiska charterparadiset Islas Canarias. Små heta öar med den salta Atlanten runt om och de sandiga havsvindarna som fyller luften med ökensand från Sahara och ögonen med grus. Kanarisk potatis, små och skrynkliga, rullade i salt är ett måste efter en varm dag. Ätes gärna med mojo rojo eller en klick aioli. Människornas mañana-attityd är den månne salt? Det kan jag inte svara på, men de är varken särskilt sura eller söta och någon särskild beska har jag heller aldrig upplevt trots att deras öar översvämmas av fulla och krävande turister år ut och år in.

BESKT = Island. Med hela tretton grader i fullt solsken i mitten juli kan den här platsen bara bli besk. Denna vulkaniska lilla ö som luktar svavel och där fårkött serveras mest hela tiden, kanske med en sup Svarta Döden (det lokala brännvinet) till. Det får i alla fall mina smaklökar att dra ihop sig i vild protest med efterföljande rysning. Människorna visar också prov på en rätt besk humor som formade av det karga landsskapet. Nu är den isländska ekonomin i rejäl gungning och när jag var där för ett antal år sedan var allt verkligen jättedyrt och sedlarna "stod som en snöstorm ur näven", för att citera en resekamrat efter en krogrunda i Reykjavik. Trots det härliga nöjeslivet som finns där gav kontoutdraget en rätt besk eftersmak (fast så är det ju nästan alltid...). Lamm, lunnefågel, haj eller fölunge på menyn. Sött? Knappast. Varför jag så gärna vill tillbaka dit beror naturligtvis på den FANTASTISKA ridningen och att sjunka ner i en varm källa efter en dags ritt är allt annat än beskt.

UMAMI= Den där så kallade femte smaken måste ju bara vara ett resmål någonstans i Asien. Japan förmodligen. Men där har jag aldrig varit, så det får hänga i där luften så länge.

Nu har jag generaliserat färdigt för idag. Men vilka resmål tycker du är sliskiga, saltade eller bara läskigt beska? Vilda generaliseringar mottages tacksamt!