För alla Iors out there

Min gamla PR-lärare från Kau skriver en del intressanta krönikor (och en och annan bok också) som jag brukar läsa och den här veckan handlade den om lycka. Detta som vi alla så hett eftersträvar och som vi i princip kan göra vad som helst för att uppnå, om så bara för ett ögonblick.

Enligt hennes krönika ligger möjligheten att uppleva lycka till hälften i våra gener. De som föds med "lyckliga gener" har alltså större möjlighet att vara lyckliga. Orättvist va? Men det är inte helt kört för de med olyckliga gener, utan 40 procent kan man påverka med eget beteende och 10 procent beror på omständigheter som hälsa, pengar och partner. Detta enligt forskaren Sonja Lyubomirsky (Anna Tufvedsson, VF Näringsliv mars 2009). Status och framgång gör oss däremot inte lyckligare. Man blir lycklig för att man känner sig lycklig och nöjd med livet som det är. Och när vi är lyckliga blir vi också lättare framgångsrika och mer omtyckta av andra. Verkligen en positiv spiral eller ett moment 22, beroende på hur man ser det.

För alla Iors out there, så finns det hopp. Det går nämligen att träna sig i lycka. Nyckelorden är vänlighet, tacksamhet och optimism. För som alla buddister och The Secret läsare redan har listat ut blir vi lyckligare ju vänligare vi är mot andra (karma eller lagen om attraktion, om man så vill). Och att känna tacksamhet för små saker som händer i vardagen ökar också vår känsla av lycka. Den som aldrig blir nöjd och strävar efter mer, är ju aldrig nöjd och hur kul är det på en skala? Optimister har alltid ett övertag för att de tror på sig själva och då är halva inne, så att säga. Och som min idol, Idol-Andreas, så fint uttryckt det med sina fina bländvita tänder och miljonas på banken: "If you can dream it, you can be it". Så självklart, så fantastiskt inspirerande, men samtidigt så svårt när verkligheten ibland fäller krokben och skrattar en rakt i ansiktet.

Men, ikväll är jag riktigt riktigt lycklig! Min tunga mammakropp kändes plötsligt så lätt på den snöiga vägen och hunden sprang i perfekt synk vid min sida utan att dra, utan att stanna för att lukta på gula fläckar eller för att själv göra en. Mina ben pinnade på utan trötthet och Jackson Fives fantastiska Can you feel it (discoprozac) pumpade i lurarna, i rytm med mina joggande fötter. En fullständig lyckokänsla fyllde hela mitt springande jag där på vintervägen mitt i skogen, trots att det var mörkt och snöade småspik i ansiktet. Runners high kallas visst det stadie som ibland inträder när kroppens endorfiner slår till med full kraft och gör en alldeles alldeles lycklig när man springer. Eller så har jag bara begåvats med lycklig DNA.

Pom-dideli pom.