Lantis - ett försvarstal

Det är inte så himla smultronställe att vara lantis alla gånger. En gång för många år sedan befann jag mig på ett mingelparty sprängfullt med Stockholms finest, dvs. kändiselit som surrade runt gratisbuffén som flugor. En tjej med fantastiskt nasala i:n gav mig en komplimang för min klänning när vi stod där och minglade och hade oss (tillsammans med charmige Alexander Skarsgård och med en överförfriskad Stefan Sauk tafsandes i periferin. Ok, lite namedroping får jag väl unna mig som bondtösen i sammanhangen) och frågade var jag köpt den. "Karlstad", svarade jag sanningsenligt. Hon fnös, jag skojar inte, hon fnös verkligen så där föraktfullt som om jag hade sagt "jag hittade den i soptunnan på väg hit", typ. Och så tillade människan: "Det finns ju bara inte". Nej, just det Karlstad ligger jättelångt från innerstan. Så långt bort att det nästan inte finns faktiskt, om man har en världsbild som en akvariefisk.

Sedan undrade hon om möjligt ännu mer överlägset var jag köpt min handväska. "Los Angeles", sa jag sanningsenligt även denna gång och tjejen nickade tyst och minglade vidare. Lantis ligger i betraktarens öga. För Los Angelesbon är Stockholms innerstad rena landsbygden, men för förortsbruden med bratkomplex var värmlänningen ett lätt byte. Och jag klandrar henne inte.

För vi som bor på landsbygden framställs nästan uteslutande som osofistikerade, insnöade byfånar eller fördomsfulla och outbildade bönder, svettiga med omoderna kläder eller helt enkelt som inavlade idioter på vita duken. Är det verkligen den bilden som stadsbor har på oss lantisar? Förmodligen. Men de f.d. lantisarna, alltså de som flyttat till stan, bidrar också till bilden av den efterblivne lantisen på film. Ulf Malmros som är sprungen ur den värmländska bruksmyllan har gjort ett enastående jobb i att framställa oss värmlänningar som smågoa i hele hövve, pillerknaprande, kriminella, bidragsfuskande byfånar (och gör det bra dessutom!) i kultrullen Smala Sussie. Kjell Sundvall från de norrländska ödemarkerna gjorde också ett gediget arbete i Jägarna där den ende vettige (Rolf Lassgårds karaktär) är hemvändare och alltså hunnit få i sig lite "stadsvett", till skillnad från de andra supande, tjuvjagande våldtäktsmännen i barrträsket. Som stadsbo kan man ju kosta på sig att se ner på lantlollorna och samtidigt förkasta sitt eget förflutna som taniga killen med moppemuschen utanför korvkiosken i Molkom. Eller?

Men finns lantisen längre? Forskare menar att alla människor i västvärlden kan räknas som urbaniserade numera och att livet på landet inte skiljer sig särskilt mycket från det i staden på grund av att vi alla har tillgång till ny teknik och media. Nåväl, nog skiljer sig mitt liv en aning från Manhattanbons, men till vilkens fördel beror på vem man frågar.

Men, hör och häpna! Nu är det trendigt att vara lantlolla. Jepp! Tidningen Mama skriver att det är helrätt att klafsa omkring i gummistövlar på tunnelbanan med nyplockade ängsblommor i handen. Och nu drömmer betongbarnen om lantliv och odlar tomater och basilika på var och varannan balkong. Kanske leder den nya lantliga trender till att vi får en mer nyanserad bild av lantisen på film i framtiden. Som sann cineast och med några poäng filmvetenskap i grönsakslandet ska jag ta och avsluta detta försvarstal till oss lantisar med en topp fem lantisskildringar på film. Väl värda en titt eller två.

Top 5 lantisskildringar på film

5. Masjävlar av Maria Blom (Sverige 2004)
Singeltjejen från staden i trettionåntingsåldern tvingas åka hem till dalmasskogen med allt vad det innebär i orgier av familjeintriger, trasmattor, förbittrade kvinnor, fyllor, hjärtinfarkter och vuxna män som bor hemma hos mamma med fabläs för westernskjortor och vattenkammat.

4. Hans och hennes av Daniel och Malin Lind Lagerlöf (Sverige 2001)
Men hur svettiga kan man vara?! I Hans och hennes frossades det i svett och kladd för att få till den rätta "lantislooken" med fett hår, koskitsdoftande 80-tals outfits, kladdiga pizzakartonger, diskbänksrealism och moppemuschar. Kom igen, så ser vi ju bara ut på söndagarna...


3. Änglagård av Colin Nutley (Sverige 1992)
Stackars Fanny och som är så cool och världsvan och så måste hon åka till unkna landet och stå ut med alla insnöade gubbar och arga tanter och tänk vad chockade de blev, de där lantisarna, när de här två häftiga rebellerna (ja, just det, eh) kom till byn. Badade nakna och hade sig. Och var de inte lite småbögiga också med melonlikör och ring i örat? Vet inte vad som skulle chocka mig mest, i egenskap av lantis vill säga, förmodligen Wolfs sängkammarblick.


2. Smala Sussie av Ulf Malmros (Sverige 2003)
Starrin är fullkomligt gudomlig som pilsnerdrickande, polisfrupippande och smått kriminelle lantisen Pölsa som fastnat i bruskorten och 1991. Bidragsfuskande Tore Tumör, Micke Tretton som spikar fast sig själv i golvet vid ett självmordsförsök och så Bengt "Chip" Alsterlind med goa dialekten är några andra lantisar att lägga på minnet.


1. Sista färden (Deliverance) av John Boorman (USA 1972)
Numero uno när det kommer till rejäla lantisskildringar där man inte sparat på krutet. Innehåller alla element som behövs: inavel, träd, idioti och banjoduell.


Chip å hej från mig!