Familjen AB

Har nyss sett hela min lön gå åt till räkningar... Amorteringar, vatten, sophämtning, bensin, studielån, dagis, telefoner, försäkringar, ström och andra spännande utgifter som ska betalas den sista varje månad, år ut och år in. Det krävs en del likvida medel för att få Familjen AB att gå runt. Men men, pengar är runda - de ska rulla.

En extra dimension

Det ger en extra dimension det där att åka till IKEA en söndagseftermiddag tillsammans med de kära barnen. Som om inte själva besöket i sig är en prövning nog.

Under de första två minuterna går det fantastiskt bra. Storebror knatar glatt på och både provsitter och provligger möblemanget. Ropar "titta här" och "titta där" och småspringer runt så där lite lagom sprallig. Lillebror sitter stjärnögt och suger på nappen i kundvagnens lilla säte. Är nöjd med att få hålla i kom-i-håglappen och peka och säga "dääiiij" (=där, typ). Någonstans vid vardagsrumsinredningen brakar det loss. Nu duger inte kundvagnen längre för nu ska här bäras. Och bägge två vill bäras, av pappa, samtidigt. Det slutar med att jag tar lillebror som ålar sig som en mask i ena handen och kundvagnen i den andra och maken tar storbror som gnyr av spelad förfäran. Nu gäller det bara att ta sig fram till garderoberna med humöret under kontroll. Väl framme vid PAX och KOMPLEMENT springer ungarna äntligen glatt omkring på egna ben. Mamma och pappa mäter och tänker och diskuterar och mäter och tänker lite till och lillebror är borta. Han är försvunnen! Paniken stiger. Rädd och arg ber jag maken att leta åt ena hållet, jag tar andra. Efter två meter ser jag en liten hand under en bänk och ett ljus litet "dääiijj". Där sitter han med sattyget lysande i ögonen och leker kurragömma. Sen är det kört. Lillebror vägrar åka vagn - han ska gå själv. När vi så släpper ner den sparkande och skrikande ettåringen så springer han direkt iväg och försöker gömma sig. Snabb är han också, den lille rackarn. Han lyckas gömma sig mellan möbler, bakom möbler, under bord, på lagret mellan kartongerna. Ja, överallt som en ettåring kan få plats och det finns verkligen skrymseln på ett möbelvaruhus.

Men det går ändå ganska bra trots allt. Vi kommer ut levande och med hyfsat humör. Vi lastar i alla barn i bilen och upp med alla platta paket på takräcket och surrar fast. Sedan bär det av ut på E18 men när vi kommer över 70 km/h så börjar ett öronbedövande surr från taken. Shit! Taklasten fångar vinden som skapar ett så högt och enerverande ljud att det låter som vi har en jetmotor på taket. Vi stannar och försöker dra åt lite mer. Nu låter det lite mindre där fram, men ännu värre där bak. Så där håller vi på ända till Östa Ämtevik då vi ger upp och accepterar framtida Tinnitus och bara strävar efter att komma hem. Då börjar det regna. Pappkartonger på biltak + regn = inte bra. Men vi kör vidare och när lillebror gallskriker av tristess och trötthet och storebror blivit aningens mer kissnödig så skymtar så vi äntligen huset.

Efter lite mat så mår alla bättre och jag och maken tar nya tag och bestämmer oss för att skruva ihop garderoberna så där på kvällskvisten. Det börjar fint. Vi samarbetar och har det riktigt trevligt. Barnen leker fridfullt i rummet intill och jag ser framför mig hur fantastiskt detta kommer att bli. Sedan inser vi att vi köpt en aningens för höga garderober. Vi får montera dem på plats och kommer aldrig kunna ta ur dem ur rummet igen utan att skruva isär dem först. Dessutom tar taklisten emot så det bildas en glipa på två tum mellan vägg och garderobens baksida. Fan också! Men efter lite vånda och lite skitsamma-attityd så bestämmer vi att det blir bra i alla fall. Men nu har barnen kommit upp rejält i varv och brottas i sängen, välter en spegel och en tavla, springer omkring och skriker, skrattar och härjar. Allt för att få sina trista IKEA-föräldrars uppmärksamhet. Skruvarna flyger, lillebror kryper in i garderoben och trycker ut bakstycket som maken är i färd att spika fast. Storebror ligger i den rena tvätten och gömmer sig och sammanbrottet är nära.

Men nu är båda garderoberna på plats och båda ungarna i säng, och nästa gång ska vi ordna barnvakt.


Drömmen om en organiserad garderob lever kvar. Någongång, någonstans...

Mä hanna gjer ru ?

Idag cyklade jag för andra gången på min nya MTB. Från tantvarianten med barnstol, korg och hög utväxling har nu jag bytt upp mig för att kunna åka smidigt i terrängen, så är tänkt i alla fall. Och idag fick jag verkligen smaka på terräng eller offroad snarare. Det var så off the road att inte ens vägen fanns. Den hade regnat bort och på sina ställen fanns det bara en liten sträng i mitten kvar som rasade vid minsta beröring och på varsin sida forsade vattnet ner för berget. När jag så lerig, blöt och med gnisslade sandiga drev linkade ner för sista biten möttes jag av två män, en i grävmaskin och en bredvid med spade. De höll på att laga vägen. Den som inte längre fanns. Mannen med spaden blev så förvånad av att se min sorgliga uppenbarelse rinna nerför den geggiga ravinen att han såg ut som en fågelholk. "Mä hanna gjer ru ?" utbrast han lite argt på klingande fryksdalska. Han tyckte väl att jag var helt slut i huvet som försökte cykla i en flod och kanske med all rätt... "Ja, det kan man fråga sig" svarade jag. "Tur att du har mauntäjnbajk då", kluckade den andre mannen inifrån grävmaskinen. "Ja, tur", svarade jag och cyklade så äntligen iväg med fast mark under däcken.

Den lille jäveln

Att träna regelbundet verkar innebära att även få små krämpor regelbundet, så har det i alla fall varit för mig. Nu när mina benhinnor äntligen vill vara med igen så har jag fått stifta bekantskap med en ny liten krämpa, nämligen Tensor fascia Latea. Det är ingen ny trendig kaffesort, utan en liten muskel som sitter uppe vid höften. Eller "den lille jäveln" som någon kallade den i ett löparforum. Och jag är beredd att hålla med. Liten och jävlig och smått omöjlig att stretcha.