...som Pippi sa

Min chef hade i all välmening nämnt mitt namn till hembygdsföreningens ordförande som en potentiell vårtalare för årets Valborgsfirande hemmavid. Han hade nämligen själv talat en gång och tyckte att jag kunde föra stafettpinnen vidare, eller så tog han bara första bästa han kom på. När han meddelande att jag förmodligen skulle bli årets vårtalare så där i förbifarten på kontoret, svarade jag med ett ångestosande "aldrig i livet".
Men några månader senare stod jag ändå där på darriga ben och höll mitt livs första vårtal för ett hundratal huttrande och vårfirande Fryksdalingar. Detta tal på ca tre minuter föregicks av extrem vånda, ett nästan löjligt pillande och skrivande, ett tiotal personers tyckande, återkommande ångestattacker och tvångsuppläsning för alla i min närhet som äger ett par öron, inklusive hund, grytor och blivande tvååring.

När jag var liten hände det att jag klättrade jag upp i jättehöga träd, såg på jätteläskiga skräckfilmer, simmade lång ut i svart och strömt vatten, hoppade från taket och red i full galopp på vansinniga hästar. Jag vågade egentligen inte, men rätt vad det var så hade jag redan gjort det ändå. Lite så var det även denna gång. Jag vågar ju egentligen inte hålla något vårtal, men så gjorde jag det ändå. Ta det med kommando, som Pippi sa.

Och vad sade jag då till slut? Jo, det blev ett klyschstaplande utan dess like, men det gick faktiskt hem! Två personer sa att de till och med blivit rörda, kanske för att de hade empati med min skräckfyllda upplevelse eller kanske för att jag faktiskt slog an en och annan sträng med mina välfilade ord. Jag fick dessutom flera spontana kramar och ryggdunkningar av folk jag inte känner och idag kom en kollega från grannkontoret och överöste beröm. Tänk att få beröm får något som jag haft sådan ångest inför! Det värmde i själen. Gud, vad jag är modig!


Tänk om man ändå hade en apa på axeln, en häst på verandan och en kappsäck full med pengar! Fräknar och villa har jag redan.