Skämmes tamejfan

Skämmes tamejfan! Detta är mitt första inlägg sen 23 maj! Sug på den. Jag får väl skylla på Facebook, eller den kraschade hårddisken, eller en stressad vardag som suger ur all kreativitet ur min arma kropp. Eller så kan jag säga som det är. Jag har inte haft lust. Inte ett endaste dugg. Men nu när vintermörkret tvingar mig att vara inne och pilla, så kanske jag kan komma igång igen. Wish me luck!

Fet med kupplar

Vi läste ABC-bok i kväll. A som i apa, C som i cirkus och E som i elefant och så vidare ända till Ö som i ödla. På varje uppslag ska storebror utse vilken som är vem i vår familj av de figurer som finns på bilden. Men mamma blir aldrig utsedd till något häftigt som cirkusdirektör eller sjörövare, utan jag blir istället vald till den cykeln som Apan cyklar på, en av strumporna på klädsträcket på Husbåten och grisen som säljer Glass. Men tillslut får jag ändå en huvudroll, som Kamel. -För du är fet med såna dära kupplar (pucklar), förtydligar storebror nöjt sitt val.

Som hämnd säger jag att han är kaktusen i fönstret hos tanten som stickar Ylletröja...

Ännu en bra ursäkt

Psykisk hälsa är ingen hit för kreativiteten. Det ska väl helst vara lite smärta och ångest för att skapandet ska komma igång, eller? På Aftonbladet.se kan vi läsa att galenskap och kreativitet hänger ihop. Och det är väl ingen direkt nyhet att suicida och onda knoppar, avskurna öron och ångestskrik i natten leder till storverk. Kanske därför det varken målas, komponeras eller författas särskilt mycket här hemma. Ännu en bra ursäkt för att välja TV-soffan ännu en kväll. Desperate Housewifes och tvätthögen, here I come.

...som Pippi sa

Min chef hade i all välmening nämnt mitt namn till hembygdsföreningens ordförande som en potentiell vårtalare för årets Valborgsfirande hemmavid. Han hade nämligen själv talat en gång och tyckte att jag kunde föra stafettpinnen vidare, eller så tog han bara första bästa han kom på. När han meddelande att jag förmodligen skulle bli årets vårtalare så där i förbifarten på kontoret, svarade jag med ett ångestosande "aldrig i livet".
Men några månader senare stod jag ändå där på darriga ben och höll mitt livs första vårtal för ett hundratal huttrande och vårfirande Fryksdalingar. Detta tal på ca tre minuter föregicks av extrem vånda, ett nästan löjligt pillande och skrivande, ett tiotal personers tyckande, återkommande ångestattacker och tvångsuppläsning för alla i min närhet som äger ett par öron, inklusive hund, grytor och blivande tvååring.

När jag var liten hände det att jag klättrade jag upp i jättehöga träd, såg på jätteläskiga skräckfilmer, simmade lång ut i svart och strömt vatten, hoppade från taket och red i full galopp på vansinniga hästar. Jag vågade egentligen inte, men rätt vad det var så hade jag redan gjort det ändå. Lite så var det även denna gång. Jag vågar ju egentligen inte hålla något vårtal, men så gjorde jag det ändå. Ta det med kommando, som Pippi sa.

Och vad sade jag då till slut? Jo, det blev ett klyschstaplande utan dess like, men det gick faktiskt hem! Två personer sa att de till och med blivit rörda, kanske för att de hade empati med min skräckfyllda upplevelse eller kanske för att jag faktiskt slog an en och annan sträng med mina välfilade ord. Jag fick dessutom flera spontana kramar och ryggdunkningar av folk jag inte känner och idag kom en kollega från grannkontoret och överöste beröm. Tänk att få beröm får något som jag haft sådan ångest inför! Det värmde i själen. Gud, vad jag är modig!


Tänk om man ändå hade en apa på axeln, en häst på verandan och en kappsäck full med pengar! Fräknar och villa har jag redan.

Inte många knop

Nyopererad, rufsig och lite lullig av smärtstillande sker det inte många knop här på Sandslottet idag. Jag bara ligger här med benen högt och zappar och surfar mest hela tiden. Dagens största actionögonblick var att ta sig ner för trappan och ta emot blommorna som mina kära kollegor skickat mig.

Så jag är lämnad till tv:n och laptopen som förströelse och upptäckte till min fasa vilken skit de visar på tv på dagtid! Det märks att vi inte har så många desperata hemmafruar i Sverige längre eller alla kanske hänger på Fejjan och håller på med farsoten Farmville nuförtiden. Inte ens ett gammalt, grumligt avsnitt av Days of our lives att lida igenom! Stefano Dimera, kom tillbaka - allt är förlåtet.

Plötsligt händer det...

Efter ett år och två månader har jag äntligen fått en tid för operation. Nu ser jag och mitt tantben fram emot att bli ett par åderbråck kortare.

Plötsligt händer det. Nu är det bara Trissvinsten kvar.

Pyromanial tendencies - det tar sig i brasan

Vår och eld hänger ihop som ler och långhalm och Bill och Bull, det tyckte redan de gamla grekerna eller var det kelterna? Nåväl, enligt gammal hednisk tradition ska det i alla fall brännas bål och annat bråte för att fira våren enligt devisen: få bort det gamla och lämna plats för det nya.

Med gammal tradition i ryggen begav jag mig således ut i trädgården med ett stycke tändare under den gångna helgen. Att elda gräs är ett rent lotteri, minsta lilla vindpust och hela trädgården står i lågor. Därför måste man vara rejält utrustad med ordentliga och värmebeständiga krattor, passa på när det är vindstilla, vara minst två, stövlar på fötterna och trädgårdsslangen i beredskap. Eller så gör man som mig. Ensam, i den friska vårvinden, utan trädgårdsslang, i gympadojor och med pyromantendenser.

Det började som det brukar med några småeldar på ett kontrollerat område. Men efter ett tag blir jag såklart rejält uppe i varv och pyromanen i mig blommar ikapp med blåsipporna. Gräset är så torrt så torrt och den friska vårvinden tar tag i lågorna och den sprider sig som en, ja, löpeld. Paniken stiger. Jag slår och slår med krattan för att döda lågorna, men elden hoppar och tar sig på annat håll. Svetten rinner ner för mitt ansikte och röken (i kombination med skräcken) får mina ögon att tåras och jag ömsom svär, ömsom ber. Nu har Lillebror lämnat sandlådan och vaggar nyfiket mot mig och lågorna och jag kastar mig över honom och ställer en ursinnig unge på säkert avstånd. Efter mikrosekunden från elden har den fått ytterligare krafter och nu brinner det farligt nära ett skogsparti. Lillebror ligger och skriker på gräsmattan, jag svettas, svär och slår och slår på elden som en tok.

Jag vet inte hur, men efter en stund, som känns som en evighet, är elden släckt och det pyr bara lite grann på kanterna. Marken är fortfarande sur som tur är, så det är bara det översta gräset som svetts av, men det märker jag efter att den värsta paniken har lagt sig. Nu upptäcker jag dessutom att krattan som jag utrustat mig med för detta ändamål har blivit helt svart och krympt ihop. Inte direkt värmebeständig med andra ord. Darrig och osande av brandrök tar jag mitt arga barn i famnen och går in. Vilken panikupplevelse! Aldrig mer, tänker jag. Men, men...redan nästa dag står jag där hukandes över den gamla irisen och tänder på. Vår och eld hänger ihop som sås och potatis, som Piff och Puff och dagis och snuva, men mer om det en annan gång.