En av mina absoluta favoriter

En legend har gått ur tiden. Lika legendarisk för knasighet som för sin musikalitet. En udda person i en cynisk tid. Denna fantastiska talang som förvandlade sig själv från liten svart pojke till en vit tant, men som trots detta ändå lyckades uppehålla en viss stjärnstatus i decennier.

Michael är död, men hans musik kommer fortsätta att förgylla mitt liv, som den alltid har gjort. Som "discoprozac" en regnig dag, som klassisk partyhöjare, som sällskap i joggingspåret och som mobilsignalen som är för bra så man aldrig vill svara. Den här låten är en av mina absoluta favoriter från en tid när han var som allra bäst:



Länge leve Michael, var du än är.

Blomstertid

Nu blommar det som allra mest i trädgården och doften av nyutslagen schersmin är sommar i bött. Allt för god för att bara lämnas kvar ute i sommarnatten.

Sommaren är kort

En spark får fungera som upphängningsanordning när midsommarkransarna skall piffas till. Ett bevis på hur kort den svenska sommaren egentligen är. Kort, men ack så ljuvlig.

Och vad vi dansade kring den stången, må ni tro. Och regnovädret missade oss precis.

Koackackackackackaa

Få saker gör mig så uppgiven som att behöva gå och handla mat dagen innan en storhelg. Folk handlar som det inte finns någon morgondag eller som alla affärer skulle att vara stängda i flera veckor när de har öppet varenda dag hela året ju. Det är tjocka tanter i bredd, buttra medsläpade gubbar som muttrar över dyra jordgubbar "som inte ens är svenska", till bredden fyllda kundvagnar och långa köer till kassan. Och av någon anledning så väljer jag alltid den som tar längst tid. Den där alla norrmännen står som skall köpa cigarettlimpor eller snåla tanten som klagar över att hon fått betala för mycket för grädden fastän rabatten var för förra veckan. Men idag gick det rätt smidigt ändå och i min kundvagn låg bara lite glass, blöjor och en liter mjölk och skvalpade.

Här hos oss finns nämligen inga inbitna midsommartraditioner. Ingen färskpotatis och sill som ska ätas eller jordgubbstårta som ska bakas. Vi brukar ta det som det kommer och i år hade vi turen att bli bortbjudna igen. Det ska till och med bli lite dans kring stången med ungarna om vädret tillåter. Så det är bara att packa dunvästen, myggmedlet och sydvästen och köra hårt. Koackackackackackaa!

Lite förundrad

Är hooked på jogg.se och sitter ritar löprundor och surfar runt, så jag glömmer bort att blogga. Men idag blev jag faktiskt lite förundrad av den här artikeln. Ja, säga vad man vill om den där norska damen och hennes uttalande (och härligt plastiga ansikte) men publicitet fick hon och det var nog det som var meningen. Och läs gärna kommentarerna också, för en total upplevelse.

En grupp grabbar som längtat

Nu är de här. De allra sista självande lediga dagarna innan det är dags att hoppa på ekorrhjulet igen. För på måndag är det dags att klämma in sig på kontoret igen och börja tänka på sådana världsliga ting som tillväxt och företagsklimat. Hur det ska gå är för mig en gåta för min hjärna är som gröt och det känns helt overkligt att min föräldrarledighet är över. Den gick så bedrövligt fort även den här gången. Och fastän jag försöker att glädjas att maken får vara hemma, så svider det i hjärtat när jag tänker på att jag ska vara borta hela dagarna från mina älskade ungar.

Samtidigt så är jobbet rena semestern i jämförelse med hur en föräldrardag ser ut här på farmen med bajsblöjor som ska bytas, näsor som ska torkas, tvätt som skall tvättas, mat som ska lagas, hundar som ska rastas, ungar som ska tröstas, nattas, uppfostras, lekas med, legobitar som ska plockas, golv som ska dammsugas och diskbänkar som ska torkas i all oändlighet.

Det är nog inte så dumt ändå att börja jobba. Att få sitta i fred vid datorn och få fokusera och göra klart, med en nybryggt kopp kaffe i handen och lön som tickar in på kontot. Och att jag sedan få komma hem till nylagad mat och en grupp grabbar som längtat efter mig gör ju inte saken sämre.

Nu är vi sju

Nu har vi blivit sju i kollektivet Sand! Eller tolv om man räknar med alla djuren som också bor här i det stora gula sneda huset. Igår kom ännu en liten pojke till världen och nu väntar vi med spänning på att få en bild på underverket. Det sägs att han är lik sin pappa, har jättemycket hår och jag hörde via telefon att han hade en väldigt stark röst. Grattis U och P till lilla O!!!