Vilse i pannkakan

Vi var på dop igår. Det var så fint och gossen som skulle döpas var så duktig och prällen var bra och alla var fina och sedan blev det smörgåstårta och vanlig tårta och kaffe och presentöppning och prat och mera tårta och mera kaffe och mera prat. Jag hade blivit ombedd att sjunga och eftersom jag är fröken Duktig så var jag i kyrkan redan en och en halvtimme innan och tränade med kantorn och ställde in mikrofonen med kyrkvaktmästaren. Hann till och med dricka kaffe i ett litet pentry som fanns i kyrkan (jag visste inte att det fanns sådana världsliga ting som kaffebryggare och diskmaskiner i kyrkor). Allt var kirrat och jag kostade till och med på mig att skämta lite med nervösa föräldrar och faddrar innan. Själv kände jag inga tecken på nervositet, trots att det var över fyra år sedan jag sjöng för en större samling än mina två barn och att kyrkliga sånger inte riktigt är min kopp te. Tar i för kung och fosterland under första gemensamma psalmen, trots att jag inte riktigt har kläm på melodin och att den går lite väl högt på sina ställen känns bara som uppvärmning. Jag skrålar på i en falsett som borde göra BeeGees stolta.

Prästen tyckte att de passade med lite solosång när vattnet hällts upp och så hälldes då vattnet i funten och prästen gav mig en nick att nu var det dags. Då plötsligt kände jag knappt mina ben längre, där i kyrkobänken. Med all kraft som jag kunde frambringa darrade jag mig i alla fall fram de där fyra metrarna till micken och notstället med texten och allt som jag hade ordnat och ställt så bra för mig innan. Kantorn drog i gång sitt "over the top" intro som nog var i längsta laget och hjärtat slog i turbo, benen var som spagetti och huvudet som ett urblåst ägg. Men jag började ändå att sjunga på rätt ställe och efter första strofen inser jag att jag glömt att sätta på micken. Låtsas som det regnar och knäpper på micken vilket innebär att andra strofen blir tre gånger så stark som den första och genererar ett rejält Christer Sjögren reverb i kyrkorummet. Incidenten med micken har fått mig ännu mer ur balans och trots att jag har texten framför mig på inte bara ett ark utan två för säkerhets skull, och även kan den utantill så försvinner den kunskapen plötsligt. Benen darrar och det känns som det går en evighet, men så plötsligt hittar jag tillbaka till texten. Sköter mig rätt bra i resten av sången trots en aningens spänd röst av nervositet och lätt rodnad som bränner i kinderna efter teknik- och textmissen. Möter konsekvent inga blickar i församlingen när jag går och sätter mig utan sjunker snabbt ner i bänken med krum rygg. Dopakten förflyter och så avslutas programmet med gamla hederliga "Trygga Räkan". Nu tar jag inte i fullt så mycket utan mumlar lite som folk gör mest med lillebror i knät och blicken fastnaglad i psalmboken. "Var jag jättepinsam?", frågar jag så min make efter akten är slut och vi är på väg till dopkaffet. Han försäkrar att så inte var fallet. "Du var helt vilse i pannkakan i kyrkan", konstaterar storebror. Tur att jag har barn som kan berätta hur det ligger till egentligen.

Maken filmade hela dopet och jag skyndar mig att snabbt kolla igenom hur det egentligen lät innan kaffet och det var ganska ok ändå. Afasi-atacken som kändes som en evighet var snarare en mikrosekund och kan återges ungefär så här: "se till mig som... vänd..iiiten är".

Pött pött...

Ibland blir går man vilse i livets pannkaka.

Hela livet var ett disco...

...och nu sitter jag och försöker bemästra de horisontella kriterierna i en projektansökan.

Men, han har ju tuttar

-Fröknar som är pappor finns inte, svarar storebror när han ska förklara för sin käre far varför han inte kan jobba på hans dagis. I lågkonjunkturens svallvågor har maken börjat söka nytt jobb och försöker skämta till det lite. Det föll dock inte i god jord hos den fyraårige sonen som himlar med ögonen åt bara tanken av att ha en pappa som dagisfröken. Att det är på det viset, att inga män jobbar på dagis längre kan vi ju skylla många äckel för och hela den grejen, men det intressanta är att det förmodligen finns massor av fröknar som faktiskt är pappor.

En tid senare satt jag och bläddrade i Runners med storebror hängandes över ena axel. En artikel om en transsexuell maratonlöpare dök upp i ett flersidigt reportage. Han/hon var på god väg att gå hela vägen med sin dröm att få bli kvinna. - Men, han har ju tuttar! Det får han ju inte ha, mamma! Är han en flicka? utbrister storebror. Hm, vad ska man svara på det? Killen är snart fyra och att börja gå in på att tuttar på män visst är tillåtet (enligt lagen i alla fall), att kön går att byta och om kvinnliga könshormoner på burk känns inte riktigt ok. Jag förklarar att det är en pojke som vill vara flicka istället. - Jaha, en "pojkflicka", konstaterar storebror, lite lätt blasé i tonen, som om det vore ett självklart begrepp i hans vokabulär. Och så bläddrar han förstrött vidare.

Man ser det man vill se

Barnen är hos mormor, understället är under och mössan på, solen lyser höstlikt genom de gula björklöven. Lite nattfrost finns fortfarande kvar i gräset. Luften är hög och lätt att andas. En perfekt dag för lite terränglöpning! Lastar ur hunden ur bilen och joggar lätt mot den utmärkta slingan där man kan följa hårda milen, femman och sjuochenhalvan. När jag kommer fram ser jag att någon har spärrat av slingan med ett orange band som tvinnat sig i den friska vinden. Utan att tänkta för mycket på det hukar jag mig och springer under och ut i spåret. Hunden studsar av upphetsning och drar i väg med nosen i marken och svansen högt. Efter ca fem kilometer börjar jag fundera på det där orange bandet. Jävlar! Det är ju älgjakt, inser jag och i det samma hör jag en knall på avstånd som ekar mellan bergen. Jag vänder tillbaka mot civilisationen och ber en stilla bön. När jag kommer tillbaka till bilen ser jag att alla vägar in på området är avspärrade med band. Band som alla är noggrant märkta med "Älgjakt". Man ser det man vill se.

Jag som är uppväxt i skogen borde veta bättre. Där jag tillbringade mina barndomsår gick det knappt att sticka ut huvudet under hela oktober. Och gjorde man det fick man vara beredd på både det ena och det andra. På den tiden var man inte riktigt lika noga med promillehalten inom jaktlaget och det finns berättelser om folk som till och med skrivit "KOSSA"med stora versaler på sina kor för att freda dem för skott. Det kanske är en skröna, men det är dumt att chansa. Kanske kan min högröda, flämtande uppenbarelse tas för älg i skogsdunklet. Man ser ju som sagt det man vill se, så det är nog bäst att hålla sig i civilisationen tills faran är över.

Hybris är inte så bara

Jag kunde ses hasa runt i Sveriges enda skidtunnel häromdagen. Två hela varv. Fann muskler som legat i träda och en liten lätt blodsmak. Dagen efter ringde en gammal klasskompis från Kau och nu är vi inte bara anmälda till Halvvasan, utan nya skidor ska köpas och hårda träningshelger ska planeras. Hybris är inte bara den värsta synden i den grekiska mytologin, ett skivbolag och ett jobbigt datorvirus, det är även överdriven självuppskattning eller så kallat storhetsvansinne (sägs det på Wikipedia). Eller så kan det leda till en intressant upplevelse. För vem återstår att se...

En halv Vasa får räcka.

Skitväder

Det blåser halvt storm ute och regnet slår som en örfil i ansiktet. Det är mörkt som i en säck, men hunden måste ut så det är bara att dra på sig utrustningen - skaljacka, regnbyxor, stövlar, vantar, mössa och reflexväst och trava iväg. Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder-citatet, dyker upp i mitt arbetströtta tisdagsmedvetande. Och jag reflekterar en stund över vad var det för idiot som myntade det uttrycket, medan hunden nosar i vägkanten. Det här är riktigt dåligt jävla skitväder konstaterar jag, och förmodligen även hunden som tvärvänder hemåt efter slutfört uppdrag. In i stugvärmen igen.

I-landsproblem, javisst. Men lite måste jag få klaga nu när hösten kommit som en sur uppstötning med bilrutor ska skrapas i morgonmörkret, piskande regn i ansiktet, frostiga svarta nätter med löfte om en lång, mörk och kall vinter.