Vilse i pannkakan

Vi var på dop igår. Det var så fint och gossen som skulle döpas var så duktig och prällen var bra och alla var fina och sedan blev det smörgåstårta och vanlig tårta och kaffe och presentöppning och prat och mera tårta och mera kaffe och mera prat. Jag hade blivit ombedd att sjunga och eftersom jag är fröken Duktig så var jag i kyrkan redan en och en halvtimme innan och tränade med kantorn och ställde in mikrofonen med kyrkvaktmästaren. Hann till och med dricka kaffe i ett litet pentry som fanns i kyrkan (jag visste inte att det fanns sådana världsliga ting som kaffebryggare och diskmaskiner i kyrkor). Allt var kirrat och jag kostade till och med på mig att skämta lite med nervösa föräldrar och faddrar innan. Själv kände jag inga tecken på nervositet, trots att det var över fyra år sedan jag sjöng för en större samling än mina två barn och att kyrkliga sånger inte riktigt är min kopp te. Tar i för kung och fosterland under första gemensamma psalmen, trots att jag inte riktigt har kläm på melodin och att den går lite väl högt på sina ställen känns bara som uppvärmning. Jag skrålar på i en falsett som borde göra BeeGees stolta.

Prästen tyckte att de passade med lite solosång när vattnet hällts upp och så hälldes då vattnet i funten och prästen gav mig en nick att nu var det dags. Då plötsligt kände jag knappt mina ben längre, där i kyrkobänken. Med all kraft som jag kunde frambringa darrade jag mig i alla fall fram de där fyra metrarna till micken och notstället med texten och allt som jag hade ordnat och ställt så bra för mig innan. Kantorn drog i gång sitt "over the top" intro som nog var i längsta laget och hjärtat slog i turbo, benen var som spagetti och huvudet som ett urblåst ägg. Men jag började ändå att sjunga på rätt ställe och efter första strofen inser jag att jag glömt att sätta på micken. Låtsas som det regnar och knäpper på micken vilket innebär att andra strofen blir tre gånger så stark som den första och genererar ett rejält Christer Sjögren reverb i kyrkorummet. Incidenten med micken har fått mig ännu mer ur balans och trots att jag har texten framför mig på inte bara ett ark utan två för säkerhets skull, och även kan den utantill så försvinner den kunskapen plötsligt. Benen darrar och det känns som det går en evighet, men så plötsligt hittar jag tillbaka till texten. Sköter mig rätt bra i resten av sången trots en aningens spänd röst av nervositet och lätt rodnad som bränner i kinderna efter teknik- och textmissen. Möter konsekvent inga blickar i församlingen när jag går och sätter mig utan sjunker snabbt ner i bänken med krum rygg. Dopakten förflyter och så avslutas programmet med gamla hederliga "Trygga Räkan". Nu tar jag inte i fullt så mycket utan mumlar lite som folk gör mest med lillebror i knät och blicken fastnaglad i psalmboken. "Var jag jättepinsam?", frågar jag så min make efter akten är slut och vi är på väg till dopkaffet. Han försäkrar att så inte var fallet. "Du var helt vilse i pannkakan i kyrkan", konstaterar storebror. Tur att jag har barn som kan berätta hur det ligger till egentligen.

Maken filmade hela dopet och jag skyndar mig att snabbt kolla igenom hur det egentligen lät innan kaffet och det var ganska ok ändå. Afasi-atacken som kändes som en evighet var snarare en mikrosekund och kan återges ungefär så här: "se till mig som... vänd..iiiten är".

Pött pött...

Ibland blir går man vilse i livets pannkaka.