Man ser det man vill se

Barnen är hos mormor, understället är under och mössan på, solen lyser höstlikt genom de gula björklöven. Lite nattfrost finns fortfarande kvar i gräset. Luften är hög och lätt att andas. En perfekt dag för lite terränglöpning! Lastar ur hunden ur bilen och joggar lätt mot den utmärkta slingan där man kan följa hårda milen, femman och sjuochenhalvan. När jag kommer fram ser jag att någon har spärrat av slingan med ett orange band som tvinnat sig i den friska vinden. Utan att tänkta för mycket på det hukar jag mig och springer under och ut i spåret. Hunden studsar av upphetsning och drar i väg med nosen i marken och svansen högt. Efter ca fem kilometer börjar jag fundera på det där orange bandet. Jävlar! Det är ju älgjakt, inser jag och i det samma hör jag en knall på avstånd som ekar mellan bergen. Jag vänder tillbaka mot civilisationen och ber en stilla bön. När jag kommer tillbaka till bilen ser jag att alla vägar in på området är avspärrade med band. Band som alla är noggrant märkta med "Älgjakt". Man ser det man vill se.

Jag som är uppväxt i skogen borde veta bättre. Där jag tillbringade mina barndomsår gick det knappt att sticka ut huvudet under hela oktober. Och gjorde man det fick man vara beredd på både det ena och det andra. På den tiden var man inte riktigt lika noga med promillehalten inom jaktlaget och det finns berättelser om folk som till och med skrivit "KOSSA"med stora versaler på sina kor för att freda dem för skott. Det kanske är en skröna, men det är dumt att chansa. Kanske kan min högröda, flämtande uppenbarelse tas för älg i skogsdunklet. Man ser ju som sagt det man vill se, så det är nog bäst att hålla sig i civilisationen tills faran är över.