Mysdag

Jag gillar ju söndagar egentligen. På söndagen har helgen verkligen trängt in i kroppen och lunken tagit vid. Tekoppen hinner kallna medan den frasiga morgontidningens sidor ska läsas och bläddras i. Duntäcke i soffan, barntv och två små nyvakna i pyjamas. Men söndagen är också den dagen då vardagen trycker in sitt trista lille tryne i helgens lilla bubbla med väckarklockor som ska ställas, kalendrar som ska stämmas av och klädhögar som ska läggas fram för att underlätta i morgonstressen.

Denna söndag har vi skottat en väldigt massa snö, grävt snögrottor, åkt skidor och grillat hamburgare och fikat med goda vännerna. En riktig mysdag som avslutades med ett OS-brons på femmilen, rekordmånad för räkningar och herrbesök hos löptiken. Vardagen kryper allt närmare.

Så här i OS-tider

Så här i OS-tider är det lätt att man* blir inspirerad till både det ena och det andra. "OS-mössan" har blivit ett begrepp och på var å varannan finns nu en virkad mössa i fädernelandets färger och i virktips och färgsättning på garn florerar i både nättidningar, söndagsbilagor och bloggar, enligt devisen det Kalla och Hellner har på knoppen det skola även vi andra hava.

Eder undertecknad har istället för virknål och garn (bevare mig väl) införskaffat skateskidor och försöker nu med själ och hjärta lära mig att skata efter bästa förmåga. Det går väl upp och ner. Ibland får jag till det och ibland får svanskotan känna på föret. Sist jag var ute och körde hade det kommit rejält med nysnö och skidorna gled ungefär lika lätt som jag skulle ha kört på en dåligt städad heltäckningsmatta. Inte alls med andra ord.

Men för att sammanfatta det hela med OS-termer så ville jag ha en kropp som Kallas, toppa formen som Hellner och få en gnutta av Haags optimism men det slutade snarare med ett humör som Wassbergs, öron som Gundes och ett fruset snorskägg som Ole Einars.

*) Ok, jag. Ska inte dra med alla andra i fallet.

Om jag så bara...

Det vetenskapliga hälsomagasinet Aftonbladet fortsätter att vräka ut diet efter diet till sina läsare. Från GI till fettdoktor* till jeansdiet. Nu kan vi tydligen gå ner en jeansstorlek på en vecka eller ”Fit in your jeans by friday”, som modellen Kim Kardashian kallar sin metod. Jag citerar: "Hemligheten är, enligt Kim, att anpassa sin träning till sina favoritjeans och satsa på några korta men effektiva övningar som inte behöver ta mer än fem minuter att genomföra".

Fem minuter? En vecka? Få ner arslet i favvisjeansen? Skulle inte tro det, Kardashian. Om jag så bara fick leva på dropp under tiden. Gick inte ner ett gram trots två maginfluensor i rad så några stjärtlyft om dagen kan knappast fixa biffen. Tyvärr.


*eller gynekologen som en kollega skämtade till det. Endast roligt på bred värmländska. Om ens då.

Fort och bra

Det finns en hel del saker som jag önskar att jag hade gett en mer ärlig chans när jag var yngre, nu när medelåldern kryper allt närmare. Till exempel dans, dj:ande (är det ett riktigt ord?), låtskriveri och måleri. Men en sak önskar jag så innerligt hett att jag nästan skiter i att jag är trettionånting och småbarnsmamma med nada rock'n roll lifestyle - nämligen att kunna spela trummor. Det finns få som kan ladda upp ett sånt "lufttrummefill" som Annapanna när andan faller på och ingen ser. Och låtar som Foo Fighters Pretender gör mig helt sjuk av längtan att själv kunna spela så där fort och bra. Kanske ska jag börja leva genom mina barn och köpa killarna ett trumset. Med dubbelpedaler. Rock on.

Två flinka herrar

Nu glider jag runt med ny frisyr här på Sandslottet. Äntligen har jag fått klippa av riset och är nystylad och piffad på självaste lördagskvällen! Eftersom jag lever ett svennigt liv med melodifestival, lördagsgodis och vinterkräksjukans andra varv (lillebror, igen...) vädrar jag inte nya frillan mer än med ett litet blogginlägg.

Assymetrisk beatleslugg, C-klippta sidor och en varm kopparfärg med lite highlights on top blev resultatet när jag satt modell idag hos de församlade lokala frisörena. Två flinka herrar var på besök och klippte och färgade hela förmiddagen. Frågan är hur det ser ut när jag vaknar i morgon långt från proffsfönar och plattänger? Förmodligen som den "armhålan" jag är van med. Men än så länge är jag fin!

I pannlampans sken

I pannlampans sken står granskogen mörk. I pannlampans sken blir skuggorna långa. I pannlampans sken lyser hundens ögon gula och ljudet av två stavar knarrar ensligt i snön. I dag fick jag sällskap några kilometer i pannlampans sken, sedan fick vi fortsätta ensamma i skogen. Jag och hunden. Efter en liten bit vände vi tillbaka till elljusspåret igen.