Gulligull, killikill och pluttinutt

Tystnaden är total här i huset nu när två små kvällsspralliga busgrabbar äntligen sussar i varsin säng i varsin pyjamas, rena och gosiga och med kvällsmat i magen och alla tänder borstade.

Den stora har svårt att somna själv, bortskämd som han blivit av oss två kvällströtta päron som turats om att ligga och gosa och natta varje kväll. Nu låg han redan och trynade och borrade in sitt rufsiga huvud i kudden när jag gick in för att säga god natt. Den lilla ställer sig upp hela tiden och skakar i spjälorna i sängen som en apa i bur, alldeles överlycklig om jag råkar möta hans tindrande mörkblå i rummets dunkel. Innan jag hunnit fram till sängen slänger han sig helt handlöst ner med ett bubblande nappskratt och pilermarisk blick. Detta upprepas i oändlighet ända tills jag faller till föga och killar honom på ryggen.

Inga av mina barn har velat dricka välling och ingen har blivit särskilt trött av vaggvisor, snarare tvärtom. Lillebror skattar mest åt mina försök och storebror, när det begav sig, låg mest och diggade och klappade i takt. Mer uppspelt och piggare än innan. Femminutersmetoder är inget för mig. Jag får stressklåda av barngråt och båda mina pojkar har varit allt för medvetna redan som spädisar för att vi ska kunna smyga ut ur rummet. Inte för att jag är någon ninja, men de verkar ha ett sjätte sinne för att upptäcka om mamma inte finns kvar i rummet.

Så vi kör väl på det som funkar. Gulligull, killikill och pluttinutt. Det tar lite tid, men det kan det väl vara värt. Det står inte på förrän mopeden ska trimmas i takt med muschen och man är den mest pinsamma på jorden och kramar är de sällsyntaste av ting. Att få ligga och småprata om dagen som varit med storebror i sängen en stund och killa på lillebrors varma pyjamasrygg är saker jag förmodligen kommer att sakna när de blivit stora.