På den vägen är det

Sprang milen på något sega 59 minuter i går kväll. Fegade lite i början, så jag fick försöka springa ikapp på slutet för att komma under timmen. Tidigare under dagen kröp jag runt på slingrande landsvägar för att få ihop en mil på tripmätaren i bilen. Och det blev en fin tur tillslut med blandad asfalt med grusväg och så lite skön och mjuk skogsväg. Doftande skog, glittrande sjöar och gröna ängar kantade turen och det fick mig att tänka på Forest Gump.

Att löpträna är ren meditation för mig som lider av grubbleridifteri och idédiarré. Problemen blir bara mindre och mindre ju längre man är ute och tankarna flödar fritt.

Vem var snyggast i A-ha egentligen? Var det Morten eller Magne? Är jag inte lite kissnödig? Undrar om kiss kan återbildas i kroppen om man svettas nog mycket? Jag bor nog på jordens vackraste plats! Är det i benhinnan eller hälsenan det gör mest ont? Min skugga har verkligen inget vägvinnande löpsteg. Det enda avundsvärda med Britney är nog att hon legat med Justin. För honom är nog tvärtom. Infinite Mass svänger så gött att jag tappar fart. Måste byta låtar till nästa gång.

Och på den vägen är det.