Anger management

Jag har inte bara PMS, som dessutom bara blir värre med åren, jag har ett kasst morgonhumör också. Det kan ju bero på att jag får sova olidigt lite och blir väckt flera gånger varje natt av både ungar och hundar som "knör" i sängen. Eller så är jag bara född sån. Om PMS:en blir värre med åren så har faktist morgonhumöret faktiskt blivit något bättre. Ta i trä...

Men när kvicksilvret envisats med att hålla sig under -15 strecket i flera veckor och vintermörkret håller ett grepp över tillvaron är det svårt att vara sprudlande vid 07.30. Men fantastiska, älskade Morgonpasset i P3, ni får mig alltid att skratta högt i bilen på väg till dagis och jobb. Det är en enastående prestation!

Varvet runt

Nu har vi spytt allihopa. Först ut var lillebrors sänghistoria under natten mot torsdag, sedan på minuten 48 timmar senare vaknar jag av primalläten från toan. Maken är nämligen väldigt högljudd när han spyr, liksom skriker ut maginnehållet. Nyvaken känner jag att även jag mår illa och har magknip. Natten tillbringas ömsom svettandets, ömsom frysandes och jag och maken går i skift till toan. Maken spyr flera gånger under natten, men det är först på morgonkvisten som mitt illamående, kväljningar och frossa övergår till en rejäl diarré och så småningom några kaskadspyor och jag får stifta bekantskap med fredagens trattkantarellsås ännu en gång.

Barnen verkar fräscha hela förmiddagen som tillbringas i mörkt rum (maken), i soffan under filt (jag), härjar runt i hela huset (barnen). Trots att jag känner mig så svag att jag knappt orkar lyfta huvudet från soffkudden och mår illa måste ju ungarna ha både frukost, bytas och tvättas. Maken är så svag att han i det närmaste kan klassas som medvetslös, så det blir jag som får hasa runt och bre smörgåsar, sedan vila i 20 minuter, sedan släppa ut hunden, vila, hämta juice, vila, byta bajsblöja, vila. Och så somnar storebror i soffan trots barn-TV på högsta volym Ett säkert tecken på att allt inte står rätt till. Han vaknar och klagar på ont i magen och det sista han säger innan spyan når golvet är "mamma, får jag coca-cola, då".

Så nu har vi gått varvet runt och dessutom smittat grannarna. Men idag mår vi alla bättre och håller tummarna för att vinterkräket är över för den här gången.

Lite sådär

Allt har en mening. I går var första gången på väldigt länge som jag kunde hålla mig vaken under ett helt avsnitt av Morden i Midsommer, eller Morden i Midsomnar, som maken döpt om det till av förklarliga skäl. När jag så äntligen skulle krypa till kojs slog en bekant, men mycket ovälkommen doft emot mig när jag gick in i det nedsläckta sovrummet. En doft med löfte om ännu en vaknatt och påminner om svunna tider i folkparken. Doften av nylagd spya.

Lillebror hade lagt en rejäl pizza i späjsängen men varken han eller maken hade vaknat av eländet, utan spyan hade därmed fått friheten att riktigt marinera kudde, täcke, lillebror, pyjamas och allt annat i över en meters radie. Upp ur sängen, in i duschen, bort med sängkläder, in i tvättmaskinen, ny pyjamas, lite vatten, ny napp, ner i mammas och pappas säng, stoppa om och sova i två minuter och så en ny spya. Upp ur sängen, in i duschen, bort med sängkläder, in i tvättmaskinen, ny pyjamas, lite vatten, ny napp, ner i mammas och pappas säng, stoppa om och sova i tio minuter. Sedan ny spya. Nu lyckades vi nästan pricka allt i hinken.

Tillslut gav sig illamåendet och lillebror kom till ro vid fyrasnåret. Så idag sitter vi inne och mår lite sådär. Lillebror mår ganska bra, storebror med, men jag går runt och känner efter och inbillar mig symptom. Är jag inte lite illamående? Högg det inte till i magen?

Men alldeles nyss kom maken hem för att byta av mig. För nu ska jag åka och jobba. Om de släpper in mig på kontoret förstås...

Smöra och bröa

Om jag var Bak-Leila skulle denna kaka kunnat heta Carl's christmas candy left over chocolate walnut cake, men efter som jag uppenbarligen inte är det så hade Leila förmodligen aldrig bakat den och nu får den inget namn, eller kanske "Blä" som storebror så målande uttryckte smaken. Mäktig, läskig och lite konstigt god blev den i alla fall.



Receptet
3 ägg
3 dl socker
150 g smör
1 dl mjölk
2 dl mjöl
3/4 dl kakao
2 tsk vaniljsocker
3 tsk bakpulver
1 näve hackade dadlar
2 nävar hackade nötter (valnötter, hasselnötter)
100 g grovt hackad choklad (70 procent)

Smöra och bröa en form ca 20 cm i diameter. Grädda kakan i mitten av ugnen i ca 40 minuter på 200 grader.

Låt svalna, ät och förundras. Eller ännu hellre baka efter någon annans recept, till exempel Leilas.

För nu borstar storebror sina tänder trots att det inte är läggdags.

Det trasslar sig

Min alltid lika vackra Blondies nya snygga klipp har triggat mig att göra något åt mitt eget så kallade hår. Äntligen, som Gert Fylking skulle ha sagt helt utan sarkasm denna gång. Efter min senaste graviditet, när håret återigen visade sig från sin bästa sida (gravid är tydligen ett bra tillstånd för mina hårsäckar) med glänsande, svallande lockar, har de få stråna som fortfarande kämpat sig kvar på skalpen nu fullständigt gett upp. Det trasslar sig, det är tunt, det är elektriskt, det är sprött, dassigt och allmänt bångstyrigt. Allt det hår som jag tappat under amning och som vuxit ut till en dryg decimeter är lockigt - det andra håret spikrakt vilket gör att underhåret sticker fram i små krullar i ett övrigt ganska långt, men stripigt hår.

Så vad ska jag göra med trasslet? Det bästa vore nog att klippa av rubbet och vänta på bättre tider - att håret växer ut och blir fint igen, om si så där fyra år. Men jag trivs i lite längre hår och med min hjärtformade ansiktsform, låga panna och tunna, flygiga och självlockiga förutsättningar så finns det inte direkt en uppsjö av frisyrer att välja bland. Att jag sedan är rätt lat och inte orkar hålla på och piffa varje morgon som ett kort hår kräver (särskilt när mitt hår ser ut som en brottares armhåla när jag vaknar om det är kortare än page) har också bidragit till att det halvlånga håret varit min frisyr som följt mig genom åren. En och annan korthårig period har jag provat på; Carolaklippet 1984, Syntsvansen 1986, blekta pojkrufset 1991 och Robyns "electriclook" 1999 med efterföljande småstadspiffiga svart/röda partyfrillan runt 2000/2001. Men för att bära upp ett kort hår måste man som tjej vara otroligt vacker och feminin i övrigt. Jag blir bara mer lik min far än Sienna Miller. Så förutom de ofta spontana infallen att låta lockarna falla och färgen flöda har jag varit det halvlånga mellanbruna håret troget sedan, ja sedan jag fick hår faktiskt när jag tänker efter.

Men det halvlånga håret måste nu ge vika för att lämna plats för krullet på väg ut - så några frisyrtips har jag ändå googlat fram:


Lite tidigt 2000-tal över den, men den kan funka. Armhålelooken där bak får jag ju på köpet.


En frisyr för tunt och flygit hår. Men den faller på min egen lathet... Och rakade sidor funkar bättre på andra ställen.



Det är så här jag egentligen vill se ut, men aldrig kommer att göra. Åh du grymma värld.

I en prydlig hög

Det börjar kännas lite dekadent så här när julen är slut och alla julgrejer fortfarande står kvar. Granen står och barrar i ett hörn och adventsljusstakarna står fortfarande och brinner och håller på. Idag upptäckte jag två små bröder i rövartagen länsandes de stackars praliner som mot alla odds blivit kvarlämnade under frosseriets största högtid. Lillebror hade huggit in på romrussin och stank som en sjörövare. Men han hade bara sugit bort chokladen för russinen låg i en prydlig hög på golvet.