Barn gör inte som man säger, de gör som man gör sägs det."Man får inte säga jävlar, mamma", hörde jag storebror mässa från TV-soffan efter min monolog till maken om dagens bravader. "Du sa fan" inflikade han illmarigt lite senare under mitt samtal med grannen. Jag har nämligen förklarat för storebror att vi inte bör svära som borstbindare här hemma och nu uppmärksammar han varje liten svordom som kommer över mina läppar. Skit också! Det verkar vara en hel del, tyvärr.
För redan på lågstadiet talade min religiösa fröken om för mig hur illa det låter att när små flickor svär. Hon var riktigt sträng på den punkten, minns jag. Men jag var varken särskilt ouppfostrad eller led av Tourettes, jag gjorde nog bara som mina föräldrar gjorde titt som tätt - svor. För inget kan ju förstärka en bra historia som en välplacerad svordom och vad ska man annars säga till pojken som slänger daggmask på skolgården?
Min chef har förövrigt alltid en anekdot på lager och den här gamla godingen får sammanfatta detta lilla inlägg om svordomar och barn:
Chefens fru arbetade under en period som kyrkokamrer och när hon och prällen under ett tillfälle gick igenom räkenskaperna så ringer deras dotter och skriker i luren: "Fy faaan, hundjäveln har skitit i köket och nu luktar det kuk i hela huset!!!" Till saken hör att prästen står alldeles bredvid chefens fru och därmed telefonluren och har utan tvekan hört hela ramsan. Men han bara ler och säger "Det är roligt när barnen ringer".
Ja, barn är alltid en källa till inspiration. Och det är roligt nästan jämt.
Den har man hört några ggr, men den är lika kul(k) varje gång, ha, ha, ha.
SvaraRadera