Någon gång när jag får tid

Någon gång när jag får tid över (vilket år som helst...) ska jag skriva ner hur det var att växa upp mitt ute i skogen på en plats som avfolkats och sedan fyllts på nytt. I byn där jag växte upp fylldes sommarkvällarna av skällande hundar, råmande kor, trimmade mopeder och barnskratt. I byn där jag växte upp bodde en kapten från Ålands hav som förlorat ett finger ute till sjöss, två pensionerade och excentriska dansare med en son som blev mobbad i skolan men kunde dansa moonwalk och göra backspinn* så vi småungar blev stumma av beundran, en banjospelande månskensbonde från skärgården med vaxade mustascher, Ford Mustang och ring i örat och en frisör från Täby, en ilsken jägare från Jukkasjärvi, två gamla gubbar i varsin knektstuga varav en var hemsökt, två jättegamla bröder med en åskbil och en meteorit i trädgården och så mina egna föräldrar som flyttat från stan, odlade grönsaker, målade kurbits och spelade blues och balalajka i sommarnatten.

Och nu har jag bara nämnt några av de karaktärer som fyllde husen i byn där jag växte upp. Någon gång ska jag skriva ner hur det var där mitt ute i skogen på en plats som fyllts på nytt, men som jag och de flesta av våra grannar från då nu sedan länge har lämnat för gott.



*)Att dansa breakdance och göra moonwalk ansågs naturligtvis inte "coolt" på den värmländska landsbygdens högstadieskolor på 80-talet, utan var nog i sig enskilda anledningar till mobbing. Då var det nog mest Eddie Meduza, snus och fodrad jeansjacka som gällde. Det var sannerligen inte bättre förr.