Nu jädrar i mej hade jag ordnat en riktig mysstund efter ännu en hård arbetsdag av pappersvändande på kontoret. Barnen sussade redan sött i sina sängar, maken var på hockeyträning, mackorna låg nyrostade på soffbordet med en rejäl hög Keso feta och oliv* och första avsnittet av The Jacksons på fyran drog igång lagom till fötterna låg på fotpallen och första bettet i kvällsmackan var taget. Men efter 25 minuter in i avsnittet är tyvärr vinjetten den enda behållningen hittills**. Serien verkar mest bara bestå av massa snack och trötta gubbar som filar på en comeback - utan mannen med stort M av förklarliga skäl... Suck. Jag trodde inte att jag skulle kunna sakna Michael mer. Tänk om han ändå hade glidit in i rutan med sin tantfrisyr och paraply, viskat lite i falsett, greppat lite skrev, AOW:at lite och varit allmänt spejsad. Det hade varit underhållning! Då hade jag känt det. Nu blev det mest en gäspning.
Året är 1972. Alla lever. Ingen är vit och alla har en mikrofon på huvudet.
**)Can you feel it - probably the best song in the universe for all eternity, for ever and ever. 10 gånger mer än vad du kan säga, kasta nyckeln i sjön, typ. Mer om världens bästa låt här.
Året är 1972. Alla lever. Ingen är vit och alla har en mikrofon på huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar