Ibland får jag känslan av att hela fältet har sprungit ikapp och förbi. Med fältet menar jag de i min omgivning av vänner, släkt och bekanta som härifrån* sett lever spännande liv, driver intressanta projekt och företag, reser runt i hela världen hela tiden, tjänar grymt med kosing, har engagerande fritidsintressen, har supertalang inom ett ämne och så vidare. Lever livet, helt enkelt.
Själv tuffar jag mest på som vanligt i makligt tempo i mitt så kallade svenssonliv (Normalkurva Medelmåtta Helylle Svensson - c'est moi) och gör väl inga större utsvävningar eller tempoökningar från löparbanan. Måndag till fredag rullar på med dagislämning, måndagsmöten, galonisar, tvätthögar och fredagsmys. Å ena sidan har jag ett relativt spännande yrke och möter utmaningar varje dag, men å andra sidan känns det som jag inte riktigt har hittat "min grej" här i livet. Vad jag ska bli när jag blir stor, liksom. Jag jagar mitt öde likt en hal tvål. Inget mål och ingen ambition har ännu stått emot tidens tand (och min egen kritiska granskning).
Jag lider av syndromet "mätt, nöjd och glad" och så skapas inga stordåd. Jag har inga gamla mobbare eller taskiga föräldrar att bevisa något för. "Jag ska visa de jävlarna" är en fantastisk drivkraft att nå högre höjder. Och inte särskilt olycklig är jag heller, för är det något som ger kreativitet och skaparkraft så är det olycka eller misär, avskurna öron och onda knoppar som brister.
Men äventyrslustan och upptäckarglädjen pockar ändå på min uppmärksamhet med affärsidéer, projektplaner och vilda bok och filmidéer dyker upp mest hela tiden och lyckas ibland överrösta vardagens brus. Men med två barn under fem och ett engagerande heltidsjobb krävs det en hel del energi bara att överleva en vanlig vecka så även om idéerna och viljan finns så är det till syvende och sist den där orken som tryter.
Det är väl själva f-n att jag har så många begåvade vänner och släktingar! Jag som den jättemättahenrietta jag har blivit, har inte en chans att hänga med. Men man skall ju omge sig med personer som är smartare än en själv. Det är då man verkligen kan utvecklas! Gräset ser så grönt och saftigt ut härifrån, men förmodligen är det mest mina egna ambitionsdemoner jag tävlar emot. Kanske är det så här livet ska se ut just nu? Mellan gummistövlar och måndagsmöten. Men var är tvålen, broder?
*Innanför mitt villastaket på landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar