Mätt nöjd och glad

Ibland får jag känslan av att hela fältet har sprungit ikapp och förbi. Med fältet menar jag de i min omgivning av vänner, släkt och bekanta som härifrån* sett lever spännande liv, driver intressanta projekt och företag, reser runt i hela världen hela tiden, tjänar grymt med kosing, har engagerande fritidsintressen, har supertalang inom ett ämne och så vidare. Lever livet, helt enkelt.

Själv tuffar jag mest på som vanligt i makligt tempo i mitt så kallade svenssonliv (Normalkurva Medelmåtta Helylle Svensson - c'est moi) och gör väl inga större utsvävningar eller tempoökningar från löparbanan. Måndag till fredag rullar på med dagislämning, måndagsmöten, galonisar, tvätthögar och fredagsmys. Å ena sidan har jag ett relativt spännande yrke och möter utmaningar varje dag, men å andra sidan känns det som jag inte riktigt har hittat "min grej" här i livet. Vad jag ska bli när jag blir stor, liksom. Jag jagar mitt öde likt en hal tvål. Inget mål och ingen ambition har ännu stått emot tidens tand (och min egen kritiska granskning).

Jag lider av syndromet "mätt, nöjd och glad" och så skapas inga stordåd. Jag har inga gamla mobbare eller taskiga föräldrar att bevisa något för. "Jag ska visa de jävlarna" är en fantastisk drivkraft att nå högre höjder. Och inte särskilt olycklig är jag heller, för är det något som ger kreativitet och skaparkraft så är det olycka eller misär, avskurna öron och onda knoppar som brister.

Men äventyrslustan och upptäckarglädjen pockar ändå på min uppmärksamhet med affärsidéer, projektplaner och vilda bok och filmidéer dyker upp mest hela tiden och lyckas ibland överrösta vardagens brus. Men med två barn under fem och ett engagerande heltidsjobb krävs det en hel del energi bara att överleva en vanlig vecka så även om idéerna och viljan finns så är det till syvende och sist den där orken som tryter.

Det är väl själva f-n att jag har så många begåvade vänner och släktingar! Jag som den jättemättahenrietta jag har blivit, har inte en chans att hänga med. Men man skall ju omge sig med personer som är smartare än en själv. Det är då man verkligen kan utvecklas! Gräset ser så grönt och saftigt ut härifrån, men förmodligen är det mest mina egna ambitionsdemoner jag tävlar emot. Kanske är det så här livet ska se ut just nu? Mellan gummistövlar och måndagsmöten. Men var är tvålen, broder?

*Innanför mitt villastaket på landet.

En årsförbrukning hårspray

Recept på en lyckad kväll

En näve trevliga tjejer
Ett stycke kidnappat födelsedagsbarn
Tillsätt en stor mängd jordgubbschampagne
Smaksätt med några flaskor cider
Sjud alltihop i en stor jacuzzi under ett par timmar
Därefter tillsätt en årsförbrukning hårspray
Två deciliter läppglans
Två tjocka lager mascara
En epatraktor
Ett par varma mellanöl
En dosa Göteborgs Rapé
En fantastisk plockbuffé
U2-covers med allsång
Minst fem underhållande bordsgrannar
Moonwalk
Krydda med egna gapskratt
Smaksätt med en rejäl skvätt rödtjut
Två stora marängtårtor
En spontant manskör med varannan tondöv
Avsluta med gångavstånd hem till sängen

Can you feel it?!

Nu jädrar i mej hade jag ordnat en riktig mysstund efter ännu en hård arbetsdag av pappersvändande på kontoret. Barnen sussade redan sött i sina sängar, maken var på hockeyträning, mackorna låg nyrostade på soffbordet med en rejäl hög Keso feta och oliv* och första avsnittet av The Jacksons på fyran drog igång lagom till fötterna låg på fotpallen och första bettet i kvällsmackan var taget. Men efter 25 minuter in i avsnittet är tyvärr vinjetten den enda behållningen hittills**. Serien verkar mest bara bestå av massa snack och trötta gubbar som filar på en comeback - utan mannen med stort M av förklarliga skäl... Suck. Jag trodde inte att jag skulle kunna sakna Michael mer. Tänk om han ändå hade glidit in i rutan med sin tantfrisyr och paraply, viskat lite i falsett, greppat lite skrev, AOW:at lite och varit allmänt spejsad. Det hade varit underhållning! Då hade jag känt det. Nu blev det mest en gäspning.

Året är 1972. Alla lever. Ingen är vit och alla har en mikrofon på huvudet.

*)Probably the best Keso in the world
**)Can you feel it - probably the best song in the universe for all eternity, for ever and ever. 10 gånger mer än vad du kan säga, kasta nyckeln i sjön, typ. Mer om världens bästa låt här.

Slarvpottor och blåbär

Ibland är det inget som biter. Jag tror att jag har provat det mesta för att få mina ungar att städa upp sina leksaker efter sig. Att kasta ner en legobit i en låda någon gång emellanåt är väl inte för mycket begärt? Men, det är tydligen det. Jag har hotat, jag har mutat, jag har förklarat, jag har varit arg och jag har vädjat, med inget hjälper. Ingen plockar undan sina grejer för det. Äppelskruttisarna faller inte långt från slarvpotteträdet och brås man på två notoriska slarvisar, så gör man. Det är inte mycket att göra åt, men trots min bohemiska sida så blir till och med jag galen av att snubbla över allas grejer till slut!

I kväll såg huset som vanligt ut som en leksaksaffär som exploderat med pusselbitar, bilar, legobitar, spelkort (Texas hold'em, lillebror?)över hela golvet och i alla möbler. "Snälla {storebror}, hjälp mig att städa undan?", vädjar jag milt*)."Nej, jag orkar inte", svarar storebror lojt. "Snäääääälla, kan du inte hjälpa din stackars mamma?". Storebror ids inte ens svara. "Snääääääälla", bräker jag. "Vi leker att vi plockar blåbär, så blir det roligare", uppmanar jag käckt och tar fram en korg framför storebrors skeptiska ansikte. "Jag gillar inte blåbär", svarar han och vänder sig bort och låtsasleker med en av golvets sjuhundraelva leksaksbilar. "Nehej, men du får hjälpa mig att plocka upp här ändå", svarar jag lite strängare i tonen för nu krävs det lite tyngre artilleriet. Storebror låtsas som det regnar i väntan på att jag ska ha hunnit plocka upp alla grejer innan han ens hinner börja. Då tar jag fram esset i rockärmen, jag låtsas bli ledsen - då kanske hans empati för sin ömma moder kan förmå de små förtjusande fingrarna att lyfta upp legobitarna från mattan? "Jag blir ledsen när du inte vill hjälpa mig att städa", säger jag plutigt. Storebror fnyser "mammor blir inte ledsna". Och trots att jag som vanligt fick plocka upp allting själv så blev jag efter en stunds eftertankte lite varmare inombords, för min son har nog en rätt lycklig mamma ändå trots ärr från legobitar under fötterna och hjärnblödning på leksaksbilar i sängen. För visst kan mammor vara ledsna, jätteledsna till och med, men storebrors mamma är nästan alltid glad. Och det är jag. Hurra!

Men jag hade ett sista ess kvar i understället (skjortärmar är för amatörer): "Vem kan plocka upp flest kort från golvet?" Vips så var alla korten borta, så lite hjälp fick jag minsann till slut.


*)Storebror hör: "Tjat,tjat,tjat...

Någon gång när jag får tid

Någon gång när jag får tid över (vilket år som helst...) ska jag skriva ner hur det var att växa upp mitt ute i skogen på en plats som avfolkats och sedan fyllts på nytt. I byn där jag växte upp fylldes sommarkvällarna av skällande hundar, råmande kor, trimmade mopeder och barnskratt. I byn där jag växte upp bodde en kapten från Ålands hav som förlorat ett finger ute till sjöss, två pensionerade och excentriska dansare med en son som blev mobbad i skolan men kunde dansa moonwalk och göra backspinn* så vi småungar blev stumma av beundran, en banjospelande månskensbonde från skärgården med vaxade mustascher, Ford Mustang och ring i örat och en frisör från Täby, en ilsken jägare från Jukkasjärvi, två gamla gubbar i varsin knektstuga varav en var hemsökt, två jättegamla bröder med en åskbil och en meteorit i trädgården och så mina egna föräldrar som flyttat från stan, odlade grönsaker, målade kurbits och spelade blues och balalajka i sommarnatten.

Och nu har jag bara nämnt några av de karaktärer som fyllde husen i byn där jag växte upp. Någon gång ska jag skriva ner hur det var där mitt ute i skogen på en plats som fyllts på nytt, men som jag och de flesta av våra grannar från då nu sedan länge har lämnat för gott.



*)Att dansa breakdance och göra moonwalk ansågs naturligtvis inte "coolt" på den värmländska landsbygdens högstadieskolor på 80-talet, utan var nog i sig enskilda anledningar till mobbing. Då var det nog mest Eddie Meduza, snus och fodrad jeansjacka som gällde. Det var sannerligen inte bättre förr.

Att förstärka en bra historia

Barn gör inte som man säger, de gör som man gör sägs det."Man får inte säga jävlar, mamma", hörde jag storebror mässa från TV-soffan efter min monolog till maken om dagens bravader. "Du sa fan" inflikade han illmarigt lite senare under mitt samtal med grannen. Jag har nämligen förklarat för storebror att vi inte bör svära som borstbindare här hemma och nu uppmärksammar han varje liten svordom som kommer över mina läppar. Skit också! Det verkar vara en hel del, tyvärr.

För redan på lågstadiet talade min religiösa fröken om för mig hur illa det låter att när små flickor svär. Hon var riktigt sträng på den punkten, minns jag. Men jag var varken särskilt ouppfostrad eller led av Tourettes, jag gjorde nog bara som mina föräldrar gjorde titt som tätt - svor. För inget kan ju förstärka en bra historia som en välplacerad svordom och vad ska man annars säga till pojken som slänger daggmask på skolgården?

Min chef har förövrigt alltid en anekdot på lager och den här gamla godingen får sammanfatta detta lilla inlägg om svordomar och barn:

Chefens fru arbetade under en period som kyrkokamrer och när hon och prällen under ett tillfälle gick igenom räkenskaperna så ringer deras dotter och skriker i luren: "Fy faaan, hundjäveln har skitit i köket och nu luktar det kuk i hela huset!!!" Till saken hör att prästen står alldeles bredvid chefens fru och därmed telefonluren och har utan tvekan hört hela ramsan. Men han bara ler och säger "Det är roligt när barnen ringer".

Ja, barn är alltid en källa till inspiration. Och det är roligt nästan jämt.