Fläsket brinner

All mat smakar godare om 1. man är jättehungrig 2. det är krångligt att laga den 3. man är utomhus och lagar den över öppen eld. Dagens lunch smakade således alldeles superbt, trots att det brann i baconen och äggen enbart kryddades med lite snö som storebror råkade sparka över.

Fläsket brinner, är inte det ett gammalt proggband förresten?

Fullständigt komplett stycke samtidshistoria

Min svägerska har myntat ett uttryck som blivit ett begrepp här i huset och det verkar sprida sig i bekantskapkretsen som bra begrepp ju gärna gör. Detta fullständigt fenomenala och härligt fördömande uttryck som kan användas till så mycket är: halénskatalog. Det kan fungera som både en benämning på olika fenomen eller på personer som man godtyckligt anser är målgruppen för Halénskatalogens allra mest tvivelaktiga produkter. Det är inget fel på Haléns, det måste jag påpeka (brasklapp, brasklapp). Det är en helt vanlig postorderkatalog med vanliga kläder och heminredning och en del är faktiskt helt ok. Men, här finns också saker och ting som man inte visste att folk ville ha, än mindre gick att sälja i Guds år 2009, i IKEA-genomsyrade, trendkänsliga lilla Sverige.

För dig som aldrig bläddrat i detta fullständigt kompletta stycke samtidshistoria finns här spetstoppar, jeans med strassdetaljer, vita plastsängar med guldkant och mycket mycket mer. Smaken är som baken och här sitter jag och göttar mig i folks dåliga smak iklädd nopprigt underställ och väldig platt mössfrisyr. Ett par strassjeans skulle säkert göra underverk i jämförelse, eller också inte...

Garagefynd

Lycka är när gamla grejer från förr som man gömt och glömt dyker upp igen. Lilla brädan med snöret fick komma ut och känna på snön igen och ingen var gladare än annapanna.

En lite bättre människa

Det är så lätt att fokusera på det negativa i vardagen. Att haka upp sig på en sur kommentar, få fnatt på en isig vindruta, låta sig skrämmas av en läskig a-lagare vid ICA eller andra ting som naggar i kanten på ens välbefinnande. Men nu ska jag behandla mig själv med lite egentillverkad beteendeterapi och fokusera på det som gör mig glad mitt i den vanliga vardagen och lämna det andra därhän. För jag har insett att jag varken inte gör någon skillnad eller blir lyckligare av att läsa alla hemska artiklar om alla sjuka människor som finns och vad de hittar på eller låter andra negativa energier äta sig in i min tillvaro. Här kommer därför en liten lista på små och stora ting som gör mig till en lite bättre människa (inte i någon som helst inbördes ordning) :

Komplimanger
Att vakna bredvid en varm bäbis
Nypistade backar och vassa stålkanter
God mat i gott sällskap
Tid med mina vänner
Madonnabiljetter till Ullevi
Solsken
En bra låt i bilen
Långa hundpromenader
Frisk luft
Nybryggt kaffe
Mockla (pyssla, sy, spika, skruva, piffa, dutta)
Ett nystädad hus (helst av någon annan)
Varma kramar
Gosiga ungar
Grilla korv ute
Doften av min nyvakna, varma hund (låter läskigt - är ljuvligt)
Sovrufs (dock inte på mig själv)
Snygga solglasögon som passar på mig
En bra hårdag

och mycket mycket mer.
Tänk att jag får de flesta av dessa ting varje dag!

Ekorrn satt i granen...

Nu har det hänt igen. Det som bara inte får hända. Vår hund har dödat en ekorre. Detta är den andra sedan vi flyttade hit till Sand. Hon hade lagt den bredvid lillebrors barnvagn när han låg ute och sov i godan ro. Som om hon tagit med sitt byte hem till flocken.

Den var fortfarande varm när jag hittade den och ett tag trodde jag att den skulle sprattla till och börja leva där i min hand, klädd i en plastpåse från Pekås. Den var stor och fin och låg så stilla på sidan där i snön. Bara litet blod syntes på ena benet och de blanka svarta ögonen var halvt slutna. Jag bar den lilla i handen med plastpåsen och irrade omkring i snön på gården. Var skulle jag lägga den? Det går ju inte att gräva så djupt så här års och jag ville inte att hunden eller någon av grannens katter skulle få tag i den.

På väg till soptunnan skymtade storebrors nyfikna ansikte i köksfönstret. Fast jag inte kunde höra honom genom fönsterrutan såg jag att han ropade "Nej, ekorren!" och hans ögon letade mina och underläppen darrade till. Nu kunde jag bara inte förmå mig att slänga den i soporna. Så jag irrade omkring lite till i den djupa snön på tomten, utan jacka och vantar och med ekorren i den där röda plastpåsen. Och allt eftersom jag gick så blev den lilla bara kallare och kallare och tillslut alldeles stel. Rigor mortis, tänkte jag, som sett alldeles för mycket CSI för att det ska vara nyttigt.

Tillslut hittade jag en bra plats bakom uthuset på andra sidan staketet där inte hunden kan få tag i den. Så nu ligger den där, under en decimeter nysnö (om inte räven eller något annat djur tagit hand om den förstås). Den lilla fina ekorren som hunden tog. Vår gosiga, snuttepluttiga, killa-på-magen-mysiga voffsivoffsing är en riktig killer. En sådan här händelse ger mig en rejäl reality check. Vi lever ju faktiskt tillsammans med en stort rovdjur med starka instinkter och huggtänder. Hon är en kär familjemedlem som dräller omkring överallt här i huset, trynar i soffan och äter kakor ur händerna på barnen, men samtidigt är ju aldrig vildhunden särskilt långt borta.

Med tantben och generad uppsyn

Det finns få saker som är så utlämnande som att besöka en läkare, klä av sig framför honom och sedan berätta om sina krämpor medan han betraktar ens avklädda ben och klämmer lite på dem. Detta var vad jag hade på agendan i går och jag har inte riktigt hämtat mig än, faktiskt. Naturligtvis var läkaren under trettio och märkbart besvärad av situationen han också, vilket inte gjorde saken lättare.

Jag var där för mina hemska åderbråck som ploppat upp under graviditeterna och om inte det var nog så (street smart som jag är) hade jag för tillfället iklätt mig ett par grova kängor, termobyxor av modell skid med tillhörande liftkortshållare, strumpbyxor av modell stickade samt en hög och hiskelig stödstrumpa av modell tant och turkosa (jajjemän!) strumpor. Sexigt, så det förslår och ett helvete att ta av och på. Till mitt försvar hade jag halvtimmen innan varit ute i snöyra med hund och barnvagn och då funkar det inte riktigt att vara modemedveten. När jag var klar med alla kläderna så klibbade svetten på ryggen och kinderna var röda och varma av både genans och hundpromenaden. Läkarslyngeln klämde i alla fall lite, la huvudet på sned, tyckte säkert lite synd om mig med mitt tantben och generade uppsyn och skickade en remiss till kirurgen för bedömning. Yes! Har jag lite flyt så är fanskapet borta till sommaren. Då ska jag vara brunbränd, smal och vältränad iklädd kortkort hela tiden.

Förresten så finns det saker som är ännu mer utlämnande, nämligen att få sin förstfödde utdragen med sugklocka ur självaste moderlivet av en jämnårig läkare som sedan viftar och hejar glatt på stan efteråt. Jag menar vad har inte den stackarn fått se...

Normalkurva Medelmåtta Helylle Svensson

Normalkurva Medelmåtta Helylle Svensson - det är jag i ett nötskal (i storlek medium). Gift, barn, villa, Volvo, vovve, vanlig... Har ingen särskild utpräglad talang, utan är hyfsat bra på hyfsat mycket. Tjänar en dryg medellön i ett medelklassyrke. Är medelålders (den yngre än så länge, gud ske lov). Till och med min fysik är medelmåttig. Min längd sträcker sig hela 168 medellängdscentrimetrar över havet och toppas av medellångt hår i en mellanbrun nyans. Drar för det mesta storlek 38/40 (a.k.a. medium). Vad gäller skostorleken så gissar jag bara, men då det aldrig finns några trettioåttor eller små trettionior kvar på rea (ok, har faktiskt 38,5 på högerfoten. Helt crazy, va?) så drar jag slutsatsen att mina fötter är tämligen genomsnittliga.

Jag har två barn (vi snittar väl ca 1,7 barn i Sverige, men den där 0,7:an fixar inte ens jag) och jag fick mitt första när jag var 29, vilket naturligtvis är den genomsnittliga åldern för förstagångsföderskor i lilla landet Lagom. När jag pluggade i Uppsala var genomsnittsstudenten 22 år och kvinna. Så även jag. När jag sedan kom till Karlstads universitet då var genomsnittet där 25 år och kvinna. Bulls eye igen (lite äldre, fortfarande kvinna ;-)). Jag är som det mittersta sträcket i normalkurvan, mellanmjölk, färgen beige, vaniljglass i familjepack, som hämtad ur den svenska vardagen, mer medelsvensson än Svensson själv.

Kanske blev jag så här medelmässig som svar på min önskan att få vara som alla andra när jag växte upp. Min familj var inte alls som alla andras. Vi bodde långt ute i skogen, hade konstiga kläder i växtfärgat garn och gamla skruttiga bilar. Åh, vad jag som elvaåring ville bo i ett enplansvilla med Mexitegel och källarluktig gillestuga med pingisbord istället för på en gård i skogen, ha tavlor med gråtande barn istället för konstnärsvännernas oljor på väggarna, äta pulvermos och heta Karlsson eller Larsson eller något annat vanligt. Och universum hörde min bön. Heter dock fortfarande inte Karlsson, saknar gillestuga och pulvermos smakar skit.

Ernst och jag

Uppå våran gård står ett gammalt timrat härbre sedan 1800-talet mitt, men som någon någon gång spikat brädfordring över och målat falurött. I detta härbre samsas gamla snowboards och skidor med krukor och utemöbler på vinterförvaring. Det lilla huset är belarmat med saker å ting som kanske kan vara bra att ha någongång någonstans, eller som hamnat där i ett slags vakum på väg till tippen. Bakom en av dörrarna finns en sliten, sned tappa som leder upp till ett litet rum. Jag klättrar med viss möda upp för trappan som liksom lutar utåt hela vägen upp så jag får blåhålla i räcket som slipats mjukt av alla händer som hållit just där. Det knarrar när jag öppnar den lilla dörren med stora nyckeln med en lätt knuff. Böjer på nacken och kliver in. Tänker på hur små folk måste ha varit förr i tiden. Kanske har någon liten människa sovit där uppe under ljusa sommarnätter i en svunnen tid. Idag vittnar ett titthål med lucka av en gammal plåtburk i timmerväggen och lite snirkligt 1800-tals klotter på stockarna (dåtidens tags?) att det nog varit aktivitet i detta lilla rum någongång. Inspirationen väller över mig när jag står på de grova grovplankorna i rummet. Det måste vara min inre Ernst som plötsligt vaknat till liv. Jag känner ett enormt sug att fixa till där uppe och får visioner med böljande textiler, spännande material och ljuva färger... (sa ju att Ernst tagit mig i besittning). Här ska jag göra i ordning ett eget lite kryp in. Detta ska bli mitt lilla sommarprojekt a la Ernst och barfota ska jag vara, mest hela tiden.

Bland prinsar och prinsessor

"Mamma, du är prinsessa och jag är prins och jag ska rädda dig", sa storebror häromdagen full av entusiasm och ett par gamla bilnycklar i handen. Efter att jag suttit "inlåst" på toaletten några sekunder och han hade fått rädda mig ett par gånger, så frågade jag om inte jag skulle rädda honom en gång. Lite variation förnöjer. "Nej, du är prinsessa", svarade han med sån självklarhet som bara barn kan. "Men prinsessor kan rädda prinsar", försöker jag. Jag ser en skymt av förvirring i hans barnansikte. Sedan ler han lättat och utbrister: "Jag är prinsessa och du prins, då kan du rädda mig". Men vänta här nu! Vem har tutat i min lilla pojke att prinsessor inte kan rädda en liten prins?! Har de unkna gamla könsrollerna där kvinnor ska vara hjälplösa våp som männen måste rädda redan fått fäste i min älskade gosse? Vi matas ju hela tiden med hur vi ska vara som män och kvinnor så det var väl bara en tidsfråga, tänker jag krasst.

Senare samma dag rusar storebror omkring med sin röda ryggsäck på ryggen och fixar och pratar för sig själv, fullständigt uppslukad i någon ny lek. " Leker du brandman?", tjoar jag från köket. "Nej, jag ska på yoga", svarar han kort och fortsätter att,vad jag nu upptäcker att han pysslar med, packa sin väska lite stressigt, lite viktigt, lite överallt, lite...eller ganska så mycket likt sin mamma. Gamla unkna könsroller var det, ja. Back at you! "Hej då mamma", säger storebror och klampar ner för trappan. "Sii jo läjter!"

Blivande batterist?

Visst ska man uppmuntra sina barns musikintresse? Här ett improviserat trumsolo på köksgolvet. Rock on!

Vi äro lussikanter och julen varar än till påska

Den tidiga vårens självklara ljus strömmar in genom fingerkladdiga fönster. Avslöjar glömda vrår av damm och hundiga hår som fått virvla runt obemärkt under mörkaste vintern. Upptäcker ett granbarr instucket i mattan och tänker att julen nog varar än till påska ändå. Förväxta amaryllis i hallen i väntat på beslut om bevara eller icke bevara, en förtorkad julros i exil på trappan, utegranen som står fastfrusen och grön och grann i snödrivan. Och storebror som sjunger "vi äro lussikanter alltifrån skaarrrrabojj" och "jungfru jungfru jungfru jungfru skäääär" som ett eko från svunna plundringar.
Får lust att röja och drar ur alla lakan ur kvalstiga sängar, plockar, dammar och så ut med de stinkande soporna. Utan jacka i makens fyrtiotreor. Sju meter dit och lika långt tillbaka.
Termometerns fem minus känns som tjugofem och vårkänslorna är plötsligt väldigt långt borta.

Gosedjuret

Detta var synen som mötte mig när jag skulle bädda storebrors säng. "Hon får ligga här", skyndade han sig att säga innan jag ens hann öppna munnen. Och visst fick hon det.

Ur led är tiden

Idag har teven stått på hela dagen och coca-cola drickes mitt i veckan i soffan. Intas liggande genom sugrör av storebror i pyjamas. Det fruktade vinterkräket har kommit till oss.

Farbror Frost was here

Knarr under skorna

Ibland kan en stålgrå himmel och nypande minusgrader göra mig alldeles varm inombords. Med lillebror nedbäddad och hunden i band så gav vi oss ut på slingrande vintriga och knarriga vägar där trädens frostiga grenar bildade valv över våra huvuden.

På hemvägen fick landsvägens smutssnö mig att tänkta på sån där tårta med kaffesmak som gamla tanter bjuder på. Den där med smörkräm som är så mäktig att man får ont i huvudet. Men lite gott skulle det allt ha varit...