Jag är tillbaka!

Fylld av stolthet men med en aning trötta ben skriver jag detta, enkom med syftet att få skryta om min form. Min envetna träning har gett resultat och tänka sig idag kunde jag faktiskt springa hela 15 km terräng! Och känslan av att få dela en energikaka med min träningsnarkomansmultisportandeidrottslärare till make (som faktiskt också såg lite trött ut, faktiskt! Kan bero på penicillinkur och bihåletrubbel, men ändå) efter halva vägen var nästan magisk. Efter en låååång stigning, mitt ute i skogen smakar yoghurtindränkt chokladklet med russin hur underbart som helst.

Förra året låg jag trött, svullen och jättegravid och bläddrade längtansfullt i Runners world i sängen. Den fina formen var en minne blott, då jag inte orkade motionera alls under graviditeten först på grund av illamående och sedan foglossning från helvetet. Men känslan hur det är att löpa fanns där trots mage och svullna ben. Och nu är jag äntligen tillbaka!

Det kan nog till och med bli en halvmara i år. Kanske. Och nya asfaltsskor har jag kostat på mig också. Vita och fina står de och väntar på nästa löppass. Men i morgon blir det vila.


Fina och vita än så länge.