Sådana där vårkvällar

Födelsedagar gör mig lätt nostalgisk. Det mesta gör mig nostalgisk nuförtiden. Men det där att mäta hur länge man har levt, gör att gamla minnen lättare hittar tillbaka. Idag på min trettiotre års dag minns jag min barndoms ljusa vårkvällar i byn där jag växte upp. Sådana där vårkvällar när marken luktar hundbajs och vindarna börjar bli ljumma. När cyklarna kommit fram och vi fick gå ut och leka ett tag till efter kvällsmaten.

Jag minns min gamla bästis, E. Vi bodde grannar och än idag kan rabbla hennes telefonnummer och förnimma hur det luktade hemma hos henne. Vi lekte varje dag och åt middag där det var godast mat tills våra föräldrar avslöjade vår strategi. Vi var rädda för samma grannhund, möttes alltid på halva vägen vid postlådorna, var kära i varandras bröder (fast jag var inte det egentligen, men jag sa att jag var det för att det skulle bli rättvist, liksom). Vi byggde terrängbanor och lekte tornéspel på våra ponnys och puttade ner varandra med långa pinnar när ingen vuxen såg, tältade i skogen och läste Kalle Ankatidningar med ficklampa och var mörkrädda tillsammans i var sin sovsäck. Vi hoppade i hö, cyklade, badade i sjön tills vi var blå och hackade tänder, byggde kojor och lyssnade på Alphaville.

Vi gjorde egna tidningar som vi kopierade på hennes mammas jobb och glatt delade ut till de andra grannarna. Det var en egen version av Svenska Mad, om jag inte minns fel. Jag ritade. Hon skrev. Vi spelade in oss på bandspelare. Jag sjöng. Hon spelade piano. Så seriösa och fnittriga på samma gång. Vi spelade Nintendo så vi fick skavsår på fingrarna och det var alltid hos henne som byns alla ungar samlades på ljusa vårkvällar för att leka bollen i burken. Och vad vi lekte, ända tills våra mammor ropade att det var läggdags.

Min gamla bästis. Undrar vad hon gör nu?


Alphaville är i alla fall fortfarande ute på turné. I vår besöker de Minsk, Sankt Petersburg, Nitra, Bardejov, Hnústa och Västerås. Big in öststaterna?