Skämmes tamejfan

Skämmes tamejfan! Detta är mitt första inlägg sen 23 maj! Sug på den. Jag får väl skylla på Facebook, eller den kraschade hårddisken, eller en stressad vardag som suger ur all kreativitet ur min arma kropp. Eller så kan jag säga som det är. Jag har inte haft lust. Inte ett endaste dugg. Men nu när vintermörkret tvingar mig att vara inne och pilla, så kanske jag kan komma igång igen. Wish me luck!

Fet med kupplar

Vi läste ABC-bok i kväll. A som i apa, C som i cirkus och E som i elefant och så vidare ända till Ö som i ödla. På varje uppslag ska storebror utse vilken som är vem i vår familj av de figurer som finns på bilden. Men mamma blir aldrig utsedd till något häftigt som cirkusdirektör eller sjörövare, utan jag blir istället vald till den cykeln som Apan cyklar på, en av strumporna på klädsträcket på Husbåten och grisen som säljer Glass. Men tillslut får jag ändå en huvudroll, som Kamel. -För du är fet med såna dära kupplar (pucklar), förtydligar storebror nöjt sitt val.

Som hämnd säger jag att han är kaktusen i fönstret hos tanten som stickar Ylletröja...

Ännu en bra ursäkt

Psykisk hälsa är ingen hit för kreativiteten. Det ska väl helst vara lite smärta och ångest för att skapandet ska komma igång, eller? På Aftonbladet.se kan vi läsa att galenskap och kreativitet hänger ihop. Och det är väl ingen direkt nyhet att suicida och onda knoppar, avskurna öron och ångestskrik i natten leder till storverk. Kanske därför det varken målas, komponeras eller författas särskilt mycket här hemma. Ännu en bra ursäkt för att välja TV-soffan ännu en kväll. Desperate Housewifes och tvätthögen, here I come.

...som Pippi sa

Min chef hade i all välmening nämnt mitt namn till hembygdsföreningens ordförande som en potentiell vårtalare för årets Valborgsfirande hemmavid. Han hade nämligen själv talat en gång och tyckte att jag kunde föra stafettpinnen vidare, eller så tog han bara första bästa han kom på. När han meddelande att jag förmodligen skulle bli årets vårtalare så där i förbifarten på kontoret, svarade jag med ett ångestosande "aldrig i livet".
Men några månader senare stod jag ändå där på darriga ben och höll mitt livs första vårtal för ett hundratal huttrande och vårfirande Fryksdalingar. Detta tal på ca tre minuter föregicks av extrem vånda, ett nästan löjligt pillande och skrivande, ett tiotal personers tyckande, återkommande ångestattacker och tvångsuppläsning för alla i min närhet som äger ett par öron, inklusive hund, grytor och blivande tvååring.

När jag var liten hände det att jag klättrade jag upp i jättehöga träd, såg på jätteläskiga skräckfilmer, simmade lång ut i svart och strömt vatten, hoppade från taket och red i full galopp på vansinniga hästar. Jag vågade egentligen inte, men rätt vad det var så hade jag redan gjort det ändå. Lite så var det även denna gång. Jag vågar ju egentligen inte hålla något vårtal, men så gjorde jag det ändå. Ta det med kommando, som Pippi sa.

Och vad sade jag då till slut? Jo, det blev ett klyschstaplande utan dess like, men det gick faktiskt hem! Två personer sa att de till och med blivit rörda, kanske för att de hade empati med min skräckfyllda upplevelse eller kanske för att jag faktiskt slog an en och annan sträng med mina välfilade ord. Jag fick dessutom flera spontana kramar och ryggdunkningar av folk jag inte känner och idag kom en kollega från grannkontoret och överöste beröm. Tänk att få beröm får något som jag haft sådan ångest inför! Det värmde i själen. Gud, vad jag är modig!


Tänk om man ändå hade en apa på axeln, en häst på verandan och en kappsäck full med pengar! Fräknar och villa har jag redan.

Inte många knop

Nyopererad, rufsig och lite lullig av smärtstillande sker det inte många knop här på Sandslottet idag. Jag bara ligger här med benen högt och zappar och surfar mest hela tiden. Dagens största actionögonblick var att ta sig ner för trappan och ta emot blommorna som mina kära kollegor skickat mig.

Så jag är lämnad till tv:n och laptopen som förströelse och upptäckte till min fasa vilken skit de visar på tv på dagtid! Det märks att vi inte har så många desperata hemmafruar i Sverige längre eller alla kanske hänger på Fejjan och håller på med farsoten Farmville nuförtiden. Inte ens ett gammalt, grumligt avsnitt av Days of our lives att lida igenom! Stefano Dimera, kom tillbaka - allt är förlåtet.

Plötsligt händer det...

Efter ett år och två månader har jag äntligen fått en tid för operation. Nu ser jag och mitt tantben fram emot att bli ett par åderbråck kortare.

Plötsligt händer det. Nu är det bara Trissvinsten kvar.

Pyromanial tendencies - det tar sig i brasan

Vår och eld hänger ihop som ler och långhalm och Bill och Bull, det tyckte redan de gamla grekerna eller var det kelterna? Nåväl, enligt gammal hednisk tradition ska det i alla fall brännas bål och annat bråte för att fira våren enligt devisen: få bort det gamla och lämna plats för det nya.

Med gammal tradition i ryggen begav jag mig således ut i trädgården med ett stycke tändare under den gångna helgen. Att elda gräs är ett rent lotteri, minsta lilla vindpust och hela trädgården står i lågor. Därför måste man vara rejält utrustad med ordentliga och värmebeständiga krattor, passa på när det är vindstilla, vara minst två, stövlar på fötterna och trädgårdsslangen i beredskap. Eller så gör man som mig. Ensam, i den friska vårvinden, utan trädgårdsslang, i gympadojor och med pyromantendenser.

Det började som det brukar med några småeldar på ett kontrollerat område. Men efter ett tag blir jag såklart rejält uppe i varv och pyromanen i mig blommar ikapp med blåsipporna. Gräset är så torrt så torrt och den friska vårvinden tar tag i lågorna och den sprider sig som en, ja, löpeld. Paniken stiger. Jag slår och slår med krattan för att döda lågorna, men elden hoppar och tar sig på annat håll. Svetten rinner ner för mitt ansikte och röken (i kombination med skräcken) får mina ögon att tåras och jag ömsom svär, ömsom ber. Nu har Lillebror lämnat sandlådan och vaggar nyfiket mot mig och lågorna och jag kastar mig över honom och ställer en ursinnig unge på säkert avstånd. Efter mikrosekunden från elden har den fått ytterligare krafter och nu brinner det farligt nära ett skogsparti. Lillebror ligger och skriker på gräsmattan, jag svettas, svär och slår och slår på elden som en tok.

Jag vet inte hur, men efter en stund, som känns som en evighet, är elden släckt och det pyr bara lite grann på kanterna. Marken är fortfarande sur som tur är, så det är bara det översta gräset som svetts av, men det märker jag efter att den värsta paniken har lagt sig. Nu upptäcker jag dessutom att krattan som jag utrustat mig med för detta ändamål har blivit helt svart och krympt ihop. Inte direkt värmebeständig med andra ord. Darrig och osande av brandrök tar jag mitt arga barn i famnen och går in. Vilken panikupplevelse! Aldrig mer, tänker jag. Men, men...redan nästa dag står jag där hukandes över den gamla irisen och tänder på. Vår och eld hänger ihop som sås och potatis, som Piff och Puff och dagis och snuva, men mer om det en annan gång.

Ska vi supa, pappa?

Nu skall ingen få för sig att vi sitter och super med våra barn, 4 och 1,5 år. Vi är ordentliga svenssons - så det så. "Ska vi supa, pappa?" är storebrors undran till sin far om han inte också vill ta ett badlakan på ryggen och springa allt vad han orkar runt i huset så att det står rakt ut. Rakt ut som Supermans mantel. Vi svenskar är ju suveräna på att "verbifiera" substantiv som mejla, vabba, messa, blogga, hajpa und so weiter. Och nu kan vi supa också med gott samvete. Ta varsin handduk så kör vi järnet.

Mätt nöjd och glad

Ibland får jag känslan av att hela fältet har sprungit ikapp och förbi. Med fältet menar jag de i min omgivning av vänner, släkt och bekanta som härifrån* sett lever spännande liv, driver intressanta projekt och företag, reser runt i hela världen hela tiden, tjänar grymt med kosing, har engagerande fritidsintressen, har supertalang inom ett ämne och så vidare. Lever livet, helt enkelt.

Själv tuffar jag mest på som vanligt i makligt tempo i mitt så kallade svenssonliv (Normalkurva Medelmåtta Helylle Svensson - c'est moi) och gör väl inga större utsvävningar eller tempoökningar från löparbanan. Måndag till fredag rullar på med dagislämning, måndagsmöten, galonisar, tvätthögar och fredagsmys. Å ena sidan har jag ett relativt spännande yrke och möter utmaningar varje dag, men å andra sidan känns det som jag inte riktigt har hittat "min grej" här i livet. Vad jag ska bli när jag blir stor, liksom. Jag jagar mitt öde likt en hal tvål. Inget mål och ingen ambition har ännu stått emot tidens tand (och min egen kritiska granskning).

Jag lider av syndromet "mätt, nöjd och glad" och så skapas inga stordåd. Jag har inga gamla mobbare eller taskiga föräldrar att bevisa något för. "Jag ska visa de jävlarna" är en fantastisk drivkraft att nå högre höjder. Och inte särskilt olycklig är jag heller, för är det något som ger kreativitet och skaparkraft så är det olycka eller misär, avskurna öron och onda knoppar som brister.

Men äventyrslustan och upptäckarglädjen pockar ändå på min uppmärksamhet med affärsidéer, projektplaner och vilda bok och filmidéer dyker upp mest hela tiden och lyckas ibland överrösta vardagens brus. Men med två barn under fem och ett engagerande heltidsjobb krävs det en hel del energi bara att överleva en vanlig vecka så även om idéerna och viljan finns så är det till syvende och sist den där orken som tryter.

Det är väl själva f-n att jag har så många begåvade vänner och släktingar! Jag som den jättemättahenrietta jag har blivit, har inte en chans att hänga med. Men man skall ju omge sig med personer som är smartare än en själv. Det är då man verkligen kan utvecklas! Gräset ser så grönt och saftigt ut härifrån, men förmodligen är det mest mina egna ambitionsdemoner jag tävlar emot. Kanske är det så här livet ska se ut just nu? Mellan gummistövlar och måndagsmöten. Men var är tvålen, broder?

*Innanför mitt villastaket på landet.

En årsförbrukning hårspray

Recept på en lyckad kväll

En näve trevliga tjejer
Ett stycke kidnappat födelsedagsbarn
Tillsätt en stor mängd jordgubbschampagne
Smaksätt med några flaskor cider
Sjud alltihop i en stor jacuzzi under ett par timmar
Därefter tillsätt en årsförbrukning hårspray
Två deciliter läppglans
Två tjocka lager mascara
En epatraktor
Ett par varma mellanöl
En dosa Göteborgs Rapé
En fantastisk plockbuffé
U2-covers med allsång
Minst fem underhållande bordsgrannar
Moonwalk
Krydda med egna gapskratt
Smaksätt med en rejäl skvätt rödtjut
Två stora marängtårtor
En spontant manskör med varannan tondöv
Avsluta med gångavstånd hem till sängen

Can you feel it?!

Nu jädrar i mej hade jag ordnat en riktig mysstund efter ännu en hård arbetsdag av pappersvändande på kontoret. Barnen sussade redan sött i sina sängar, maken var på hockeyträning, mackorna låg nyrostade på soffbordet med en rejäl hög Keso feta och oliv* och första avsnittet av The Jacksons på fyran drog igång lagom till fötterna låg på fotpallen och första bettet i kvällsmackan var taget. Men efter 25 minuter in i avsnittet är tyvärr vinjetten den enda behållningen hittills**. Serien verkar mest bara bestå av massa snack och trötta gubbar som filar på en comeback - utan mannen med stort M av förklarliga skäl... Suck. Jag trodde inte att jag skulle kunna sakna Michael mer. Tänk om han ändå hade glidit in i rutan med sin tantfrisyr och paraply, viskat lite i falsett, greppat lite skrev, AOW:at lite och varit allmänt spejsad. Det hade varit underhållning! Då hade jag känt det. Nu blev det mest en gäspning.

Året är 1972. Alla lever. Ingen är vit och alla har en mikrofon på huvudet.

*)Probably the best Keso in the world
**)Can you feel it - probably the best song in the universe for all eternity, for ever and ever. 10 gånger mer än vad du kan säga, kasta nyckeln i sjön, typ. Mer om världens bästa låt här.

Slarvpottor och blåbär

Ibland är det inget som biter. Jag tror att jag har provat det mesta för att få mina ungar att städa upp sina leksaker efter sig. Att kasta ner en legobit i en låda någon gång emellanåt är väl inte för mycket begärt? Men, det är tydligen det. Jag har hotat, jag har mutat, jag har förklarat, jag har varit arg och jag har vädjat, med inget hjälper. Ingen plockar undan sina grejer för det. Äppelskruttisarna faller inte långt från slarvpotteträdet och brås man på två notoriska slarvisar, så gör man. Det är inte mycket att göra åt, men trots min bohemiska sida så blir till och med jag galen av att snubbla över allas grejer till slut!

I kväll såg huset som vanligt ut som en leksaksaffär som exploderat med pusselbitar, bilar, legobitar, spelkort (Texas hold'em, lillebror?)över hela golvet och i alla möbler. "Snälla {storebror}, hjälp mig att städa undan?", vädjar jag milt*)."Nej, jag orkar inte", svarar storebror lojt. "Snäääääälla, kan du inte hjälpa din stackars mamma?". Storebror ids inte ens svara. "Snääääääälla", bräker jag. "Vi leker att vi plockar blåbär, så blir det roligare", uppmanar jag käckt och tar fram en korg framför storebrors skeptiska ansikte. "Jag gillar inte blåbär", svarar han och vänder sig bort och låtsasleker med en av golvets sjuhundraelva leksaksbilar. "Nehej, men du får hjälpa mig att plocka upp här ändå", svarar jag lite strängare i tonen för nu krävs det lite tyngre artilleriet. Storebror låtsas som det regnar i väntan på att jag ska ha hunnit plocka upp alla grejer innan han ens hinner börja. Då tar jag fram esset i rockärmen, jag låtsas bli ledsen - då kanske hans empati för sin ömma moder kan förmå de små förtjusande fingrarna att lyfta upp legobitarna från mattan? "Jag blir ledsen när du inte vill hjälpa mig att städa", säger jag plutigt. Storebror fnyser "mammor blir inte ledsna". Och trots att jag som vanligt fick plocka upp allting själv så blev jag efter en stunds eftertankte lite varmare inombords, för min son har nog en rätt lycklig mamma ändå trots ärr från legobitar under fötterna och hjärnblödning på leksaksbilar i sängen. För visst kan mammor vara ledsna, jätteledsna till och med, men storebrors mamma är nästan alltid glad. Och det är jag. Hurra!

Men jag hade ett sista ess kvar i understället (skjortärmar är för amatörer): "Vem kan plocka upp flest kort från golvet?" Vips så var alla korten borta, så lite hjälp fick jag minsann till slut.


*)Storebror hör: "Tjat,tjat,tjat...

Någon gång när jag får tid

Någon gång när jag får tid över (vilket år som helst...) ska jag skriva ner hur det var att växa upp mitt ute i skogen på en plats som avfolkats och sedan fyllts på nytt. I byn där jag växte upp fylldes sommarkvällarna av skällande hundar, råmande kor, trimmade mopeder och barnskratt. I byn där jag växte upp bodde en kapten från Ålands hav som förlorat ett finger ute till sjöss, två pensionerade och excentriska dansare med en son som blev mobbad i skolan men kunde dansa moonwalk och göra backspinn* så vi småungar blev stumma av beundran, en banjospelande månskensbonde från skärgården med vaxade mustascher, Ford Mustang och ring i örat och en frisör från Täby, en ilsken jägare från Jukkasjärvi, två gamla gubbar i varsin knektstuga varav en var hemsökt, två jättegamla bröder med en åskbil och en meteorit i trädgården och så mina egna föräldrar som flyttat från stan, odlade grönsaker, målade kurbits och spelade blues och balalajka i sommarnatten.

Och nu har jag bara nämnt några av de karaktärer som fyllde husen i byn där jag växte upp. Någon gång ska jag skriva ner hur det var där mitt ute i skogen på en plats som fyllts på nytt, men som jag och de flesta av våra grannar från då nu sedan länge har lämnat för gott.



*)Att dansa breakdance och göra moonwalk ansågs naturligtvis inte "coolt" på den värmländska landsbygdens högstadieskolor på 80-talet, utan var nog i sig enskilda anledningar till mobbing. Då var det nog mest Eddie Meduza, snus och fodrad jeansjacka som gällde. Det var sannerligen inte bättre förr.

Att förstärka en bra historia

Barn gör inte som man säger, de gör som man gör sägs det."Man får inte säga jävlar, mamma", hörde jag storebror mässa från TV-soffan efter min monolog till maken om dagens bravader. "Du sa fan" inflikade han illmarigt lite senare under mitt samtal med grannen. Jag har nämligen förklarat för storebror att vi inte bör svära som borstbindare här hemma och nu uppmärksammar han varje liten svordom som kommer över mina läppar. Skit också! Det verkar vara en hel del, tyvärr.

För redan på lågstadiet talade min religiösa fröken om för mig hur illa det låter att när små flickor svär. Hon var riktigt sträng på den punkten, minns jag. Men jag var varken särskilt ouppfostrad eller led av Tourettes, jag gjorde nog bara som mina föräldrar gjorde titt som tätt - svor. För inget kan ju förstärka en bra historia som en välplacerad svordom och vad ska man annars säga till pojken som slänger daggmask på skolgården?

Min chef har förövrigt alltid en anekdot på lager och den här gamla godingen får sammanfatta detta lilla inlägg om svordomar och barn:

Chefens fru arbetade under en period som kyrkokamrer och när hon och prällen under ett tillfälle gick igenom räkenskaperna så ringer deras dotter och skriker i luren: "Fy faaan, hundjäveln har skitit i köket och nu luktar det kuk i hela huset!!!" Till saken hör att prästen står alldeles bredvid chefens fru och därmed telefonluren och har utan tvekan hört hela ramsan. Men han bara ler och säger "Det är roligt när barnen ringer".

Ja, barn är alltid en källa till inspiration. Och det är roligt nästan jämt.

Mysdag

Jag gillar ju söndagar egentligen. På söndagen har helgen verkligen trängt in i kroppen och lunken tagit vid. Tekoppen hinner kallna medan den frasiga morgontidningens sidor ska läsas och bläddras i. Duntäcke i soffan, barntv och två små nyvakna i pyjamas. Men söndagen är också den dagen då vardagen trycker in sitt trista lille tryne i helgens lilla bubbla med väckarklockor som ska ställas, kalendrar som ska stämmas av och klädhögar som ska läggas fram för att underlätta i morgonstressen.

Denna söndag har vi skottat en väldigt massa snö, grävt snögrottor, åkt skidor och grillat hamburgare och fikat med goda vännerna. En riktig mysdag som avslutades med ett OS-brons på femmilen, rekordmånad för räkningar och herrbesök hos löptiken. Vardagen kryper allt närmare.

Så här i OS-tider

Så här i OS-tider är det lätt att man* blir inspirerad till både det ena och det andra. "OS-mössan" har blivit ett begrepp och på var å varannan finns nu en virkad mössa i fädernelandets färger och i virktips och färgsättning på garn florerar i både nättidningar, söndagsbilagor och bloggar, enligt devisen det Kalla och Hellner har på knoppen det skola även vi andra hava.

Eder undertecknad har istället för virknål och garn (bevare mig väl) införskaffat skateskidor och försöker nu med själ och hjärta lära mig att skata efter bästa förmåga. Det går väl upp och ner. Ibland får jag till det och ibland får svanskotan känna på föret. Sist jag var ute och körde hade det kommit rejält med nysnö och skidorna gled ungefär lika lätt som jag skulle ha kört på en dåligt städad heltäckningsmatta. Inte alls med andra ord.

Men för att sammanfatta det hela med OS-termer så ville jag ha en kropp som Kallas, toppa formen som Hellner och få en gnutta av Haags optimism men det slutade snarare med ett humör som Wassbergs, öron som Gundes och ett fruset snorskägg som Ole Einars.

*) Ok, jag. Ska inte dra med alla andra i fallet.

Om jag så bara...

Det vetenskapliga hälsomagasinet Aftonbladet fortsätter att vräka ut diet efter diet till sina läsare. Från GI till fettdoktor* till jeansdiet. Nu kan vi tydligen gå ner en jeansstorlek på en vecka eller ”Fit in your jeans by friday”, som modellen Kim Kardashian kallar sin metod. Jag citerar: "Hemligheten är, enligt Kim, att anpassa sin träning till sina favoritjeans och satsa på några korta men effektiva övningar som inte behöver ta mer än fem minuter att genomföra".

Fem minuter? En vecka? Få ner arslet i favvisjeansen? Skulle inte tro det, Kardashian. Om jag så bara fick leva på dropp under tiden. Gick inte ner ett gram trots två maginfluensor i rad så några stjärtlyft om dagen kan knappast fixa biffen. Tyvärr.


*eller gynekologen som en kollega skämtade till det. Endast roligt på bred värmländska. Om ens då.

Fort och bra

Det finns en hel del saker som jag önskar att jag hade gett en mer ärlig chans när jag var yngre, nu när medelåldern kryper allt närmare. Till exempel dans, dj:ande (är det ett riktigt ord?), låtskriveri och måleri. Men en sak önskar jag så innerligt hett att jag nästan skiter i att jag är trettionånting och småbarnsmamma med nada rock'n roll lifestyle - nämligen att kunna spela trummor. Det finns få som kan ladda upp ett sånt "lufttrummefill" som Annapanna när andan faller på och ingen ser. Och låtar som Foo Fighters Pretender gör mig helt sjuk av längtan att själv kunna spela så där fort och bra. Kanske ska jag börja leva genom mina barn och köpa killarna ett trumset. Med dubbelpedaler. Rock on.

Två flinka herrar

Nu glider jag runt med ny frisyr här på Sandslottet. Äntligen har jag fått klippa av riset och är nystylad och piffad på självaste lördagskvällen! Eftersom jag lever ett svennigt liv med melodifestival, lördagsgodis och vinterkräksjukans andra varv (lillebror, igen...) vädrar jag inte nya frillan mer än med ett litet blogginlägg.

Assymetrisk beatleslugg, C-klippta sidor och en varm kopparfärg med lite highlights on top blev resultatet när jag satt modell idag hos de församlade lokala frisörena. Två flinka herrar var på besök och klippte och färgade hela förmiddagen. Frågan är hur det ser ut när jag vaknar i morgon långt från proffsfönar och plattänger? Förmodligen som den "armhålan" jag är van med. Men än så länge är jag fin!

I pannlampans sken

I pannlampans sken står granskogen mörk. I pannlampans sken blir skuggorna långa. I pannlampans sken lyser hundens ögon gula och ljudet av två stavar knarrar ensligt i snön. I dag fick jag sällskap några kilometer i pannlampans sken, sedan fick vi fortsätta ensamma i skogen. Jag och hunden. Efter en liten bit vände vi tillbaka till elljusspåret igen.

Anger management

Jag har inte bara PMS, som dessutom bara blir värre med åren, jag har ett kasst morgonhumör också. Det kan ju bero på att jag får sova olidigt lite och blir väckt flera gånger varje natt av både ungar och hundar som "knör" i sängen. Eller så är jag bara född sån. Om PMS:en blir värre med åren så har faktist morgonhumöret faktiskt blivit något bättre. Ta i trä...

Men när kvicksilvret envisats med att hålla sig under -15 strecket i flera veckor och vintermörkret håller ett grepp över tillvaron är det svårt att vara sprudlande vid 07.30. Men fantastiska, älskade Morgonpasset i P3, ni får mig alltid att skratta högt i bilen på väg till dagis och jobb. Det är en enastående prestation!

Varvet runt

Nu har vi spytt allihopa. Först ut var lillebrors sänghistoria under natten mot torsdag, sedan på minuten 48 timmar senare vaknar jag av primalläten från toan. Maken är nämligen väldigt högljudd när han spyr, liksom skriker ut maginnehållet. Nyvaken känner jag att även jag mår illa och har magknip. Natten tillbringas ömsom svettandets, ömsom frysandes och jag och maken går i skift till toan. Maken spyr flera gånger under natten, men det är först på morgonkvisten som mitt illamående, kväljningar och frossa övergår till en rejäl diarré och så småningom några kaskadspyor och jag får stifta bekantskap med fredagens trattkantarellsås ännu en gång.

Barnen verkar fräscha hela förmiddagen som tillbringas i mörkt rum (maken), i soffan under filt (jag), härjar runt i hela huset (barnen). Trots att jag känner mig så svag att jag knappt orkar lyfta huvudet från soffkudden och mår illa måste ju ungarna ha både frukost, bytas och tvättas. Maken är så svag att han i det närmaste kan klassas som medvetslös, så det blir jag som får hasa runt och bre smörgåsar, sedan vila i 20 minuter, sedan släppa ut hunden, vila, hämta juice, vila, byta bajsblöja, vila. Och så somnar storebror i soffan trots barn-TV på högsta volym Ett säkert tecken på att allt inte står rätt till. Han vaknar och klagar på ont i magen och det sista han säger innan spyan når golvet är "mamma, får jag coca-cola, då".

Så nu har vi gått varvet runt och dessutom smittat grannarna. Men idag mår vi alla bättre och håller tummarna för att vinterkräket är över för den här gången.

Lite sådär

Allt har en mening. I går var första gången på väldigt länge som jag kunde hålla mig vaken under ett helt avsnitt av Morden i Midsommer, eller Morden i Midsomnar, som maken döpt om det till av förklarliga skäl. När jag så äntligen skulle krypa till kojs slog en bekant, men mycket ovälkommen doft emot mig när jag gick in i det nedsläckta sovrummet. En doft med löfte om ännu en vaknatt och påminner om svunna tider i folkparken. Doften av nylagd spya.

Lillebror hade lagt en rejäl pizza i späjsängen men varken han eller maken hade vaknat av eländet, utan spyan hade därmed fått friheten att riktigt marinera kudde, täcke, lillebror, pyjamas och allt annat i över en meters radie. Upp ur sängen, in i duschen, bort med sängkläder, in i tvättmaskinen, ny pyjamas, lite vatten, ny napp, ner i mammas och pappas säng, stoppa om och sova i två minuter och så en ny spya. Upp ur sängen, in i duschen, bort med sängkläder, in i tvättmaskinen, ny pyjamas, lite vatten, ny napp, ner i mammas och pappas säng, stoppa om och sova i tio minuter. Sedan ny spya. Nu lyckades vi nästan pricka allt i hinken.

Tillslut gav sig illamåendet och lillebror kom till ro vid fyrasnåret. Så idag sitter vi inne och mår lite sådär. Lillebror mår ganska bra, storebror med, men jag går runt och känner efter och inbillar mig symptom. Är jag inte lite illamående? Högg det inte till i magen?

Men alldeles nyss kom maken hem för att byta av mig. För nu ska jag åka och jobba. Om de släpper in mig på kontoret förstås...

Smöra och bröa

Om jag var Bak-Leila skulle denna kaka kunnat heta Carl's christmas candy left over chocolate walnut cake, men efter som jag uppenbarligen inte är det så hade Leila förmodligen aldrig bakat den och nu får den inget namn, eller kanske "Blä" som storebror så målande uttryckte smaken. Mäktig, läskig och lite konstigt god blev den i alla fall.



Receptet
3 ägg
3 dl socker
150 g smör
1 dl mjölk
2 dl mjöl
3/4 dl kakao
2 tsk vaniljsocker
3 tsk bakpulver
1 näve hackade dadlar
2 nävar hackade nötter (valnötter, hasselnötter)
100 g grovt hackad choklad (70 procent)

Smöra och bröa en form ca 20 cm i diameter. Grädda kakan i mitten av ugnen i ca 40 minuter på 200 grader.

Låt svalna, ät och förundras. Eller ännu hellre baka efter någon annans recept, till exempel Leilas.

För nu borstar storebror sina tänder trots att det inte är läggdags.

Det trasslar sig

Min alltid lika vackra Blondies nya snygga klipp har triggat mig att göra något åt mitt eget så kallade hår. Äntligen, som Gert Fylking skulle ha sagt helt utan sarkasm denna gång. Efter min senaste graviditet, när håret återigen visade sig från sin bästa sida (gravid är tydligen ett bra tillstånd för mina hårsäckar) med glänsande, svallande lockar, har de få stråna som fortfarande kämpat sig kvar på skalpen nu fullständigt gett upp. Det trasslar sig, det är tunt, det är elektriskt, det är sprött, dassigt och allmänt bångstyrigt. Allt det hår som jag tappat under amning och som vuxit ut till en dryg decimeter är lockigt - det andra håret spikrakt vilket gör att underhåret sticker fram i små krullar i ett övrigt ganska långt, men stripigt hår.

Så vad ska jag göra med trasslet? Det bästa vore nog att klippa av rubbet och vänta på bättre tider - att håret växer ut och blir fint igen, om si så där fyra år. Men jag trivs i lite längre hår och med min hjärtformade ansiktsform, låga panna och tunna, flygiga och självlockiga förutsättningar så finns det inte direkt en uppsjö av frisyrer att välja bland. Att jag sedan är rätt lat och inte orkar hålla på och piffa varje morgon som ett kort hår kräver (särskilt när mitt hår ser ut som en brottares armhåla när jag vaknar om det är kortare än page) har också bidragit till att det halvlånga håret varit min frisyr som följt mig genom åren. En och annan korthårig period har jag provat på; Carolaklippet 1984, Syntsvansen 1986, blekta pojkrufset 1991 och Robyns "electriclook" 1999 med efterföljande småstadspiffiga svart/röda partyfrillan runt 2000/2001. Men för att bära upp ett kort hår måste man som tjej vara otroligt vacker och feminin i övrigt. Jag blir bara mer lik min far än Sienna Miller. Så förutom de ofta spontana infallen att låta lockarna falla och färgen flöda har jag varit det halvlånga mellanbruna håret troget sedan, ja sedan jag fick hår faktiskt när jag tänker efter.

Men det halvlånga håret måste nu ge vika för att lämna plats för krullet på väg ut - så några frisyrtips har jag ändå googlat fram:


Lite tidigt 2000-tal över den, men den kan funka. Armhålelooken där bak får jag ju på köpet.


En frisyr för tunt och flygit hår. Men den faller på min egen lathet... Och rakade sidor funkar bättre på andra ställen.



Det är så här jag egentligen vill se ut, men aldrig kommer att göra. Åh du grymma värld.

I en prydlig hög

Det börjar kännas lite dekadent så här när julen är slut och alla julgrejer fortfarande står kvar. Granen står och barrar i ett hörn och adventsljusstakarna står fortfarande och brinner och håller på. Idag upptäckte jag två små bröder i rövartagen länsandes de stackars praliner som mot alla odds blivit kvarlämnade under frosseriets största högtid. Lillebror hade huggit in på romrussin och stank som en sjörövare. Men han hade bara sugit bort chokladen för russinen låg i en prydlig hög på golvet.