Årets mysigaste

Om förra inlägget beskrev en av mitt års hemskaste dagar så har jag idag haft alldeles vanlig dag, men som nog ändå blev en av årets allra mysigaste. Och så är det också en av årets sista. Det är de små tingen som gör en lycklig, är det någon vis person som har sagt och jag är beredd att hålla med:

Jag och ungarna travade runt i pyjamas ända till elvakaffet. Idag hade vi faktiskt tid med ett rejält elvakaffe! En fantastisk tradition som jag högaktar. Efter kaffe och lite plock var det dags för lunch som idag bestod av en alldeles utomordentligt lyckad köttfärssås som "göttat" till sig över natten och endast behövde värmas i micron. Till detta hade jag för en gångs skull lyckats fixa lagom kokt ris, varken för hårt eller för kladdigt. Efter lunch myste jag och en pömsig lillebror under täcket och läste Max nalle tills han snarkade ihop och sedan var det dags för soffa, filt och Snövit tillsammans med storebror och så kollade vi på film och länsade det som var kvar av gottebordet (mest skumtomtar och likörchoklad, men ändå). Lagom till filmen var slut (och skumtomtarna med) kom lillebror knatandes med nappen och Cliffen (en grön mjukishund full i intorkade matrester, men ack så go) och ville kura ett tag. Sedan lagade vi baconlindad kycklingfilé med klyftpotatis och aioli och barnen hade redan fått blodpudding så alla var nöjda och glada och till och med "fulölen" (Dansk Fatöl) smakade suberbt. Och för att toppa dagen fick jag och vovven en månskenspromenad i ett landskap som taget ur Viktor Rydberg. En aning kallt var det förstås, men när snön lyser vit på taken, stjärnorna gnistra och glimma, då går det an.

Nu ska jag bara ladda för nästa film med tillbehören soffa, filt, make och en kopp glögg. Mys, mys, mys...

Postermania

Jag har väl egentligen aldrig haft råd med "äkta" konst trots att några verk faktiskt finns i gömmorna, och kladdiga landsskap i olja eller sommarbukett i vas kan jag leva utan. Men något jag gillat sedan flickrummet tapetserades av Okej-affischer med Madonna eller män i pudelfrisyr är posters. Jag spenderar gärna en kväll surfades runt på mitt lilla mecka allposters.com och i synnerhet dess vintageavdelning, som är full av skatter.




Det senaste förvärvet blev en färgsprakande historia från 20-talet som jag nu ska hämta på posten.

Chain of fools

Förra helgen kommer gå till historien. Händelsekedjan kommer säkert att återberättas så där lite skrockande om några år. Men först om några år - nu är allt alldeles för färsk i minnet för att kunna skrockas åt. Jag råkade nämligen ut för vad som i det närmaste kan beskrivas som en kedjereaktion av klantigheter och missflyt. Det var en dag när allt som ska klaffa verkligen inte gjorde det och vad det ställde till. Jag befann mig plötsligt i en kedja av klantighet som kostade mig mitt humör, en dag mindre i London med en av mina bästa vänner, mitt förtroende för vissa flygbolag och sist men inte minst drygt fyra tusen kronor. Så vad var det som hände egentligen?

Så här gick det då till då jag fick gå igenom en av mina värsta prövningar näst efter barnafödande och pubertet:
Eftersom jag hade lite lätt resfeber samt var rädd att försova mig, kunde jag inte sova alls natten innan jag skulle flyga till London. Att jag skulle ha en tjejhelg med min kära vän sedan tjugo år gjorde mig väl även en aning uppspelt vilket också gjorde att jag hade svårt att komma till ro (klantighet 1). Efter vad som kändes som några få sekunder av sömn vid 04.00-snåret så vaknar storebror och gråter. Han har spytt i sängen och har spyor överallt, på kinden, på pyjamasen och i hela sängen. Sedan var det snart dags att gå upp, så att jag kunde vara på plats vid flygplatsen kl. 05.30. Morgonen flöt på ganska bra trots 18 minusgrader, så jag kliver in i hallen på flygplatsen i god tid, men inser att här är alldeles tomt! Efter några minuter kommer en man och talar om att flygplanet inte är på plats denna morgon på grund av ett tekniskt fel kvällen innan så jag måste åka till Hagfors, men ingen på flygbolaget eller flygplatsen har förstås meddelat mig detta (klantighet 2). Efter ett tag kommer taxichauffören och jag får sätta mig i en dieselluktande minibuss där kalluften strömmar mot mina fötter, men tröttheten gör mig omtöcknad och resan går fort genom den mörka vinterskogen. Vid flygplatsen i Hagfors står planet klart och vi är bara en aning sena. Passagerarna knatar ut i planet och sätter sig. Där inne är det lika kallt som ute, 18 minus (klantighet 3). "Det blir snart varmt säger piloten, så fort vi får igång motorerna så blir det hett som en bastu". Ja ja, tänker jag darrande av köld. Problemet är bara att motorerna inte startar. Eftersom ingen på flygplatsen verkar ha insett att motorer kan ha lite svårt att starta när det är kallt ute (klantighet 4). Piloten och andre piloten verkar oroande nog inte ha koll på läget alls. Jag hör faktiskt "Vad ska vi göra nu?" och "Oj!" från cockpit (ja det är en väldigt litet flygplan), vilket inte känns särskilt förtroendeingivande och det skulle ju visa sig att den känslan var helt korrekt.

Jag ska ta en anslutande plan från terminal 5 och enligt tidtabellen kommer jag att ha en timme på mig från landning till sista tid för incheckning. Lite tajt, men ändå en timme. Därför börjar jag blir lite orolig redan efter ett litet tag och pratar med andrepiloten flera gånger om att jag måste hinna med mitt anslutningsflyg och hör om han kan kolla med Arlanda hur vi ska lösa det här. Vi lyfter till slut och eftersom jag tidigare fått smörgås på planet, så skippade jag frukosten hemma (klantighet 5). Istället för smörgås serveras en havrekaka med kokos. Inget som jag är särskilt sugen på under omständigheterna. När vi närmar oss Arlanda ger mig cabinpersonalen beskedet att mitt plan är försenat och att det är lugnt (klantighet 5) och att jag inte behöver åka direkt till security som de tidigare föreslog utan ska ta bussen till terminal 5 direkt från planet(klantighet 6). Vi har försenats en dryg timme till Arlanda, men jag känner mig ändå lugnad av beskedet (ärkeklantigt!) jag fått från personalen och knatar in i bussen och meddelar att jag vill till terminal 5. Chauffören är läskigt grinig och säger att det tänker han inte alls göra (klantighet 7). Jag får alltså springa från terminal 3 till 5, vilket är jättelångt med resväska och tidsbrist. Tillslut kommer jag ändå fram till British Airways incheckningsdiskar och där står tre damer i blå uniform och ser förbryllade ut.

Incheckningen är så klart redan stängd och när jag undrar om någon ringt och meddelat att jag kommer men blev lite sen, skakar de bara på huvudet (klantighet 8). Vad f-n har de inte ringt och meddelat från luften vad som hänt! Två av damerna möter inte ens min blick medan den tredje trevande försöker "Ska vi hjälpa henne eller?". En annan skakar på huvudet och säger att det är försent. "Men ni är ju försenade" försöker jag. "Det spelar ingen roll (läs: lilla gumman, du verkar inte veta hur det går till här på flygplatsen och eftersom jag är tycker om att utöva min makt så njuter jag av hela situationen). "Du får gå och köpa en ny biljett", säger en av de andra uniformerna vällustigt. Nu börjar mardrömmen! Jag blir så förtvivlad att det känns som jag ska svimma. Vad f-n händer?! Det var ju lugnt! Varför ringde inte cabinpersonalen och meddelade att vi var på väg? Vem gav dem besked att det var lugnt - att jag skulle hinna? Jag går över till biljettkassan och är märkbart upprörd, darrig och närmar mig paniktillstånd. Där står en gråhårig dam och tittar överlägset över läsglasögonen och en yngre tjej med flackande blick som ett jagat djur. Jag hugger tjejen med den jagade blicken för gråhåret fnyser att "Det är jul och du får väl tänka dig för innan du bokar två flighter så tätt och nu finns det verkligen inga platser kvar och finns det det mot all förmodan så kommer de vara jättedyra och du kan bara glömma att komma till London idag (klantighet 8).

Tjejen med blicken börjar stressat knäppa på tangentbordet och lägger huvudet på sned och tittar upp lite sorgset på hyperventilerande, svärande, svettiga lilla jag som bara vill vakna upp ur den här mardrömmen. För det här kan bara inte vara sant! Mitt plan som jag inte hann checka in till är kvar på Arlanda under ytterligare en timme, men vad gör väl det? Jag kommer inte med. De har stängt planet och "de kan väl inte öppna bara för att du ska med" fnyser gråhåret. Det strider tydligen mot naturlagarna eller är jättefarligt på något vis för så omöjligt verkar det vara att öppna ett plan som stängts, tydligen. Tjejen med blicken har nu knappat fram en lösning till mig. Hon räknar och vänder och vrider. "Du kan komma till London med nästa flyg kl. 15.05 om du betalar mellanskillnaden 4 350 kr", säger hon och spänner ögonen i mig. "Shit", tänker jag. Fyra tusen är inget som jag gärna hostar upp för andras misstag. Men jag vill ju onekligen till London och att åka hem på nästa flyg är ett antiklimax utan dess like. Jag vill tänka på saken och får på nåder några minuter att kolla läget. Nu ringer jag alla jag känner för att få beklaga mig och få råd: maken, flygbolaget, min chef och så min kära vän som väntar i London. Flygbolaget med de frusna motorerna avsäger sig allt ansvar. Eftersom jag, driftig som jag är, bokat resorna separat och inte genom resebyrå (klantighet 9) så är deras ansvar bara att få mig till Arlanda och visst är jag på Arlanda undrar tjejen i luren hurtigt.

Maken har nu ringt vårt försäkringsbolag och fått beskedet att vi kan ta extrakostnaden på hemförsäkringen så jag drar mitt VISA-kort och får min biljett och går så äntligen och får lite mat i magen efter denna morgon från helvetet. Så börjar en dag av väntan på Arlanda. Gå omkring, ta en öl, shoppa en mascara, vänta, vänta och vänta. Jag ser familjer som sitter och kuttrar tillsammans och får en klump i magen. Känner mig ensammast i världen. Längtar efter min familj, grämer mig för allt strul och längtar till London och min weekend med Blondie som jag har sett fram emot i över en månad. Mitt nästa plan är bara en timme försenat och flighten går bra, men när vi landat på Heathrow är det "snökaos" (minst 2 mm) så allt försenat (klantighet 10)och vi får ingen stand in och får sitta och vänta i planet nästan en timme till. Därefter får vi naturligtvis vänta på bagaget en timme till (klantighet 11 - nu är jag helt apatisk och mina förväntningar på flyg och flygplatser är lika med noll, så jag sitter mest och stirrar framför mig märkt av dagens händelser, medan mina medpassagerare springer runt och svär, en till och med sparkar argt på bagagebandet som om det skulle hjälpa). Så istället för att anlända till London fräsch, snygg och full av förvätningar vid 11.00 kommer jag först kl. 19.30 uthasandes i ankomsthallen med utkletat smink, doftandes av stresssvettningar som en sprillra av mitt forna jag. Men där står ju min alldeles underbara Blondie och ler så de blå ögonen glittar som Fryken en sommardag. Jag är framme!

Helgen blir ändå helt fantastisk; vi strosar runt, äter och dricker gott, myser, shoppar, träffar älskade styvbrollan och hans tjej och alla bitar föll på plats tillslut. Kedjan är bruten och kosmos är åter på min sida.

Kakmonster

Med ett par fuktiga hundögon kan man nå långt.
Retreivern i pepparkaksskepnad försvann i ett litet nafs.

Tillbaka i hjulet

Nu är vi tillbaka i det berömda ekorrhjulet igen. Sötebrödsdagarna som provider med hemmaman och komma hem till dukat bord är över. Nu är det galonbyxor och grusiga vantar att hålla ordning på i morgonmörkret istället. Det är vattenpölar som ska trampas i, dagisscheman som skall skrivas och strumpor att leta efter. Och det eviga pusslandet med hämtning och lämning. Livspussel kallas det visst. Många bitar är det...

Mammas nya...

Efter en smått hysterisk månad genomsyrad av stress, regn och mörker och ett par utskällningar från bindgalna människor som tagit ut sina frustrationer på lilla mig, känns november tristare än någonsin.

Men vad ett gott skratt kan lysa upp ett förmörkat sinne. Katla, Thunder, raggardrottningen Kicki Tapper, PiteåPatrik, Hans Melange och Jessika från Sunne och alla de andra karaktärerna i universums bästa radiohumor Mamma nya kille i P3 lyser upp mina onsdagar på väg hem från jobbet. Tänk att precisionsoperationer av geparder med djungelkniv, låghöjdsfighting och folklivsfanatism kan vara underhållning av klass.



Fricirkusartisten Katla har fastnat i drogträsket och röker herr kantarell och slickar lava och Patrik listar ex som han skulle vilja ha haft. Ja, ni får nog lyssna själva...

Svineri, svinera, svinerallala

Feber - check, ont i kroppen - check, huvudvärk - check, hosta - check, trötthet - check, knorr på svansen - inte än. Storebror har läskigt många symtom på svinflunsan. Och han fick ändå vaccin mot svineriet för en vecka sedan. Kanske har det inte hunnit bildas några antikroppar än, så att han hann bli smittad i alla fall? Eller så är det väl någon annan flunsa eller ett gammalt hederligt dagisvirus? Vem vet? Lillebror har nyss varit prickig korv av något mystiskt utslag, förmodligen på grund av någon form av virus. Var det gris, fågel eller mitt i mellan?

MS Röj

Under någon vecka nu har jag beträtt minerad mark. Några minor har jag råkat trampa på trots varningar och lite halt har jag nog blivit på kuppen. Halt i den bemärkelsen att jag tappat både lust, ork och fart. Men det är väl bara att bita ihop och prova igen. Röj röj.

Klotets kanske mest meningslösa spel, MS Röj.

Reflexväst och Jack Daniels romantik

Welcome to the jungle, Watch it bring you to your shun n,n,n,n,,n,n,,n,n,n,,n,n,,n knees, knees I wanna watch you bleed... dånar i hörlurarna. Asfalt, landsväg, duggregn, höstmörker, hund och sex kilometer kvar. Gun's 'n Roses doftar glammigt 80-tal, LA, sex, drugs and rock 'n roll. Så långt från en landsväg i novembermörkrets norra Värmland som man kan komma. Reflexväst på hurtfrisk trettioåring i kontrast till bandanas, spandex och Jack Daniels romantik. Ändå möts vi där jag å Axl på vägen förenade genom mina hörlurar då tights och trasligt tunt hår blir vår minsta gemensamma nämnare.

November Rain skulle nog ha passat bättre, men ett kallt höstregn på det norra halvklotet är sällan så romantiskt. Men ändå. So never mind the darkness, We still can find a way, 'Cause nothin' lasts forever, Even cold November rain.

Inget varar förevigt... Förutom Slash tydligen.

Här sitter vi

Här sitter vi bland konfettispindlar och serpetiner, spindelnät och ballonger. Storbror har haft sitt livs första barnkalas och Batman, två prinsessor, en häxa och catwoman kom på besök. Storebror som skulle vara spindelmannen, härjade sig så svettig innan gästerna kom att dräkten åkte av innan kalaset ens hann börja. Lillebror fick vara Hulken eftersom han blev lika arg när de gröna plyschbyxorna skulle på.

Maken fick vara spöke och vakta skatten som barnen modigt hämtade ur en kista från härbret i skumrasket. Och jag var väl läskig så där i största allmänhet.

Vilse i pannkakan

Vi var på dop igår. Det var så fint och gossen som skulle döpas var så duktig och prällen var bra och alla var fina och sedan blev det smörgåstårta och vanlig tårta och kaffe och presentöppning och prat och mera tårta och mera kaffe och mera prat. Jag hade blivit ombedd att sjunga och eftersom jag är fröken Duktig så var jag i kyrkan redan en och en halvtimme innan och tränade med kantorn och ställde in mikrofonen med kyrkvaktmästaren. Hann till och med dricka kaffe i ett litet pentry som fanns i kyrkan (jag visste inte att det fanns sådana världsliga ting som kaffebryggare och diskmaskiner i kyrkor). Allt var kirrat och jag kostade till och med på mig att skämta lite med nervösa föräldrar och faddrar innan. Själv kände jag inga tecken på nervositet, trots att det var över fyra år sedan jag sjöng för en större samling än mina två barn och att kyrkliga sånger inte riktigt är min kopp te. Tar i för kung och fosterland under första gemensamma psalmen, trots att jag inte riktigt har kläm på melodin och att den går lite väl högt på sina ställen känns bara som uppvärmning. Jag skrålar på i en falsett som borde göra BeeGees stolta.

Prästen tyckte att de passade med lite solosång när vattnet hällts upp och så hälldes då vattnet i funten och prästen gav mig en nick att nu var det dags. Då plötsligt kände jag knappt mina ben längre, där i kyrkobänken. Med all kraft som jag kunde frambringa darrade jag mig i alla fall fram de där fyra metrarna till micken och notstället med texten och allt som jag hade ordnat och ställt så bra för mig innan. Kantorn drog i gång sitt "over the top" intro som nog var i längsta laget och hjärtat slog i turbo, benen var som spagetti och huvudet som ett urblåst ägg. Men jag började ändå att sjunga på rätt ställe och efter första strofen inser jag att jag glömt att sätta på micken. Låtsas som det regnar och knäpper på micken vilket innebär att andra strofen blir tre gånger så stark som den första och genererar ett rejält Christer Sjögren reverb i kyrkorummet. Incidenten med micken har fått mig ännu mer ur balans och trots att jag har texten framför mig på inte bara ett ark utan två för säkerhets skull, och även kan den utantill så försvinner den kunskapen plötsligt. Benen darrar och det känns som det går en evighet, men så plötsligt hittar jag tillbaka till texten. Sköter mig rätt bra i resten av sången trots en aningens spänd röst av nervositet och lätt rodnad som bränner i kinderna efter teknik- och textmissen. Möter konsekvent inga blickar i församlingen när jag går och sätter mig utan sjunker snabbt ner i bänken med krum rygg. Dopakten förflyter och så avslutas programmet med gamla hederliga "Trygga Räkan". Nu tar jag inte i fullt så mycket utan mumlar lite som folk gör mest med lillebror i knät och blicken fastnaglad i psalmboken. "Var jag jättepinsam?", frågar jag så min make efter akten är slut och vi är på väg till dopkaffet. Han försäkrar att så inte var fallet. "Du var helt vilse i pannkakan i kyrkan", konstaterar storebror. Tur att jag har barn som kan berätta hur det ligger till egentligen.

Maken filmade hela dopet och jag skyndar mig att snabbt kolla igenom hur det egentligen lät innan kaffet och det var ganska ok ändå. Afasi-atacken som kändes som en evighet var snarare en mikrosekund och kan återges ungefär så här: "se till mig som... vänd..iiiten är".

Pött pött...

Ibland blir går man vilse i livets pannkaka.

Hela livet var ett disco...

...och nu sitter jag och försöker bemästra de horisontella kriterierna i en projektansökan.

Men, han har ju tuttar

-Fröknar som är pappor finns inte, svarar storebror när han ska förklara för sin käre far varför han inte kan jobba på hans dagis. I lågkonjunkturens svallvågor har maken börjat söka nytt jobb och försöker skämta till det lite. Det föll dock inte i god jord hos den fyraårige sonen som himlar med ögonen åt bara tanken av att ha en pappa som dagisfröken. Att det är på det viset, att inga män jobbar på dagis längre kan vi ju skylla många äckel för och hela den grejen, men det intressanta är att det förmodligen finns massor av fröknar som faktiskt är pappor.

En tid senare satt jag och bläddrade i Runners med storebror hängandes över ena axel. En artikel om en transsexuell maratonlöpare dök upp i ett flersidigt reportage. Han/hon var på god väg att gå hela vägen med sin dröm att få bli kvinna. - Men, han har ju tuttar! Det får han ju inte ha, mamma! Är han en flicka? utbrister storebror. Hm, vad ska man svara på det? Killen är snart fyra och att börja gå in på att tuttar på män visst är tillåtet (enligt lagen i alla fall), att kön går att byta och om kvinnliga könshormoner på burk känns inte riktigt ok. Jag förklarar att det är en pojke som vill vara flicka istället. - Jaha, en "pojkflicka", konstaterar storebror, lite lätt blasé i tonen, som om det vore ett självklart begrepp i hans vokabulär. Och så bläddrar han förstrött vidare.

Man ser det man vill se

Barnen är hos mormor, understället är under och mössan på, solen lyser höstlikt genom de gula björklöven. Lite nattfrost finns fortfarande kvar i gräset. Luften är hög och lätt att andas. En perfekt dag för lite terränglöpning! Lastar ur hunden ur bilen och joggar lätt mot den utmärkta slingan där man kan följa hårda milen, femman och sjuochenhalvan. När jag kommer fram ser jag att någon har spärrat av slingan med ett orange band som tvinnat sig i den friska vinden. Utan att tänkta för mycket på det hukar jag mig och springer under och ut i spåret. Hunden studsar av upphetsning och drar i väg med nosen i marken och svansen högt. Efter ca fem kilometer börjar jag fundera på det där orange bandet. Jävlar! Det är ju älgjakt, inser jag och i det samma hör jag en knall på avstånd som ekar mellan bergen. Jag vänder tillbaka mot civilisationen och ber en stilla bön. När jag kommer tillbaka till bilen ser jag att alla vägar in på området är avspärrade med band. Band som alla är noggrant märkta med "Älgjakt". Man ser det man vill se.

Jag som är uppväxt i skogen borde veta bättre. Där jag tillbringade mina barndomsår gick det knappt att sticka ut huvudet under hela oktober. Och gjorde man det fick man vara beredd på både det ena och det andra. På den tiden var man inte riktigt lika noga med promillehalten inom jaktlaget och det finns berättelser om folk som till och med skrivit "KOSSA"med stora versaler på sina kor för att freda dem för skott. Det kanske är en skröna, men det är dumt att chansa. Kanske kan min högröda, flämtande uppenbarelse tas för älg i skogsdunklet. Man ser ju som sagt det man vill se, så det är nog bäst att hålla sig i civilisationen tills faran är över.

Hybris är inte så bara

Jag kunde ses hasa runt i Sveriges enda skidtunnel häromdagen. Två hela varv. Fann muskler som legat i träda och en liten lätt blodsmak. Dagen efter ringde en gammal klasskompis från Kau och nu är vi inte bara anmälda till Halvvasan, utan nya skidor ska köpas och hårda träningshelger ska planeras. Hybris är inte bara den värsta synden i den grekiska mytologin, ett skivbolag och ett jobbigt datorvirus, det är även överdriven självuppskattning eller så kallat storhetsvansinne (sägs det på Wikipedia). Eller så kan det leda till en intressant upplevelse. För vem återstår att se...

En halv Vasa får räcka.

Skitväder

Det blåser halvt storm ute och regnet slår som en örfil i ansiktet. Det är mörkt som i en säck, men hunden måste ut så det är bara att dra på sig utrustningen - skaljacka, regnbyxor, stövlar, vantar, mössa och reflexväst och trava iväg. Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder-citatet, dyker upp i mitt arbetströtta tisdagsmedvetande. Och jag reflekterar en stund över vad var det för idiot som myntade det uttrycket, medan hunden nosar i vägkanten. Det här är riktigt dåligt jävla skitväder konstaterar jag, och förmodligen även hunden som tvärvänder hemåt efter slutfört uppdrag. In i stugvärmen igen.

I-landsproblem, javisst. Men lite måste jag få klaga nu när hösten kommit som en sur uppstötning med bilrutor ska skrapas i morgonmörkret, piskande regn i ansiktet, frostiga svarta nätter med löfte om en lång, mörk och kall vinter.

Familjen AB

Har nyss sett hela min lön gå åt till räkningar... Amorteringar, vatten, sophämtning, bensin, studielån, dagis, telefoner, försäkringar, ström och andra spännande utgifter som ska betalas den sista varje månad, år ut och år in. Det krävs en del likvida medel för att få Familjen AB att gå runt. Men men, pengar är runda - de ska rulla.

En extra dimension

Det ger en extra dimension det där att åka till IKEA en söndagseftermiddag tillsammans med de kära barnen. Som om inte själva besöket i sig är en prövning nog.

Under de första två minuterna går det fantastiskt bra. Storebror knatar glatt på och både provsitter och provligger möblemanget. Ropar "titta här" och "titta där" och småspringer runt så där lite lagom sprallig. Lillebror sitter stjärnögt och suger på nappen i kundvagnens lilla säte. Är nöjd med att få hålla i kom-i-håglappen och peka och säga "dääiiij" (=där, typ). Någonstans vid vardagsrumsinredningen brakar det loss. Nu duger inte kundvagnen längre för nu ska här bäras. Och bägge två vill bäras, av pappa, samtidigt. Det slutar med att jag tar lillebror som ålar sig som en mask i ena handen och kundvagnen i den andra och maken tar storbror som gnyr av spelad förfäran. Nu gäller det bara att ta sig fram till garderoberna med humöret under kontroll. Väl framme vid PAX och KOMPLEMENT springer ungarna äntligen glatt omkring på egna ben. Mamma och pappa mäter och tänker och diskuterar och mäter och tänker lite till och lillebror är borta. Han är försvunnen! Paniken stiger. Rädd och arg ber jag maken att leta åt ena hållet, jag tar andra. Efter två meter ser jag en liten hand under en bänk och ett ljus litet "dääiijj". Där sitter han med sattyget lysande i ögonen och leker kurragömma. Sen är det kört. Lillebror vägrar åka vagn - han ska gå själv. När vi så släpper ner den sparkande och skrikande ettåringen så springer han direkt iväg och försöker gömma sig. Snabb är han också, den lille rackarn. Han lyckas gömma sig mellan möbler, bakom möbler, under bord, på lagret mellan kartongerna. Ja, överallt som en ettåring kan få plats och det finns verkligen skrymseln på ett möbelvaruhus.

Men det går ändå ganska bra trots allt. Vi kommer ut levande och med hyfsat humör. Vi lastar i alla barn i bilen och upp med alla platta paket på takräcket och surrar fast. Sedan bär det av ut på E18 men när vi kommer över 70 km/h så börjar ett öronbedövande surr från taken. Shit! Taklasten fångar vinden som skapar ett så högt och enerverande ljud att det låter som vi har en jetmotor på taket. Vi stannar och försöker dra åt lite mer. Nu låter det lite mindre där fram, men ännu värre där bak. Så där håller vi på ända till Östa Ämtevik då vi ger upp och accepterar framtida Tinnitus och bara strävar efter att komma hem. Då börjar det regna. Pappkartonger på biltak + regn = inte bra. Men vi kör vidare och när lillebror gallskriker av tristess och trötthet och storebror blivit aningens mer kissnödig så skymtar så vi äntligen huset.

Efter lite mat så mår alla bättre och jag och maken tar nya tag och bestämmer oss för att skruva ihop garderoberna så där på kvällskvisten. Det börjar fint. Vi samarbetar och har det riktigt trevligt. Barnen leker fridfullt i rummet intill och jag ser framför mig hur fantastiskt detta kommer att bli. Sedan inser vi att vi köpt en aningens för höga garderober. Vi får montera dem på plats och kommer aldrig kunna ta ur dem ur rummet igen utan att skruva isär dem först. Dessutom tar taklisten emot så det bildas en glipa på två tum mellan vägg och garderobens baksida. Fan också! Men efter lite vånda och lite skitsamma-attityd så bestämmer vi att det blir bra i alla fall. Men nu har barnen kommit upp rejält i varv och brottas i sängen, välter en spegel och en tavla, springer omkring och skriker, skrattar och härjar. Allt för att få sina trista IKEA-föräldrars uppmärksamhet. Skruvarna flyger, lillebror kryper in i garderoben och trycker ut bakstycket som maken är i färd att spika fast. Storebror ligger i den rena tvätten och gömmer sig och sammanbrottet är nära.

Men nu är båda garderoberna på plats och båda ungarna i säng, och nästa gång ska vi ordna barnvakt.


Drömmen om en organiserad garderob lever kvar. Någongång, någonstans...

Mä hanna gjer ru ?

Idag cyklade jag för andra gången på min nya MTB. Från tantvarianten med barnstol, korg och hög utväxling har nu jag bytt upp mig för att kunna åka smidigt i terrängen, så är tänkt i alla fall. Och idag fick jag verkligen smaka på terräng eller offroad snarare. Det var så off the road att inte ens vägen fanns. Den hade regnat bort och på sina ställen fanns det bara en liten sträng i mitten kvar som rasade vid minsta beröring och på varsin sida forsade vattnet ner för berget. När jag så lerig, blöt och med gnisslade sandiga drev linkade ner för sista biten möttes jag av två män, en i grävmaskin och en bredvid med spade. De höll på att laga vägen. Den som inte längre fanns. Mannen med spaden blev så förvånad av att se min sorgliga uppenbarelse rinna nerför den geggiga ravinen att han såg ut som en fågelholk. "Mä hanna gjer ru ?" utbrast han lite argt på klingande fryksdalska. Han tyckte väl att jag var helt slut i huvet som försökte cykla i en flod och kanske med all rätt... "Ja, det kan man fråga sig" svarade jag. "Tur att du har mauntäjnbajk då", kluckade den andre mannen inifrån grävmaskinen. "Ja, tur", svarade jag och cyklade så äntligen iväg med fast mark under däcken.

Den lille jäveln

Att träna regelbundet verkar innebära att även få små krämpor regelbundet, så har det i alla fall varit för mig. Nu när mina benhinnor äntligen vill vara med igen så har jag fått stifta bekantskap med en ny liten krämpa, nämligen Tensor fascia Latea. Det är ingen ny trendig kaffesort, utan en liten muskel som sitter uppe vid höften. Eller "den lille jäveln" som någon kallade den i ett löparforum. Och jag är beredd att hålla med. Liten och jävlig och smått omöjlig att stretcha.

Vad blir kvar när någon gått?

Livet är de starkaste av krafter och skört som den tunnaste tråd. Vad blir kvar när någon har gått? Blir de hål som aldrig kan fyllas? Blir de tankar som tänks av andra? Idag går mina tankar till de närmast anhöriga som mist sina kära. De fattas oss alla.

En härlig helg

Trots vedermödor som kallbad i Vänern, dyngdikeskravling, paddling i motvind och en rejäl vurpa på cykeln så ler jag tamejsjutton på varenda bild som togs under prova på multisporttävlingen Utmaningen i lördags. Tänk att något så jobbigt samtidigt kan vara så kul! Rekommenderas varmt! Det var verkligen en jätterolig tävling med proffsiga och trevliga arrangörer och glada deltagare. Och dessutom träffade jag inte bara en utan två gamla klasskompisar, från två olika skolor dessutom, som jag inte träffat på många många år. En härlig helg helt enkelt.

The one and only

Titt som tätt försöker någon förståsigpåare/musikjournalist utse "nästa Madonna". Ingen har hittills ens kommit i närheten vare sig de hetat Britney, Pink eller det senaste försöket, Lady Gaga. Men ingen bryr sig, ty världen varken vill ha eller behöver någon ny Madonna - the one and only finns ju kvar i allra högsta grad och sopar mattan med de flesta. Oj oj oj, vad bra detta kommer att bli! Vi ses på Ullevi!

Sandiga öron och artiga barn

- Kom närmare! ropar morfar oroligt från stranden. Storebror har glad i hågen vadat ut en bra bit i havet och står med vatten upp till armhålorna. - Nej tack! tjoar han glatt tillbaka och fortsätter lufsa ut i den salta härligheten med guppande kalufs.

När vi kommer tillbaka till stugan har vi sand överallt. I hårbotten, i öronen, i väskan, i badbyxorna och inte minst skorna. En liten bit av stranden har följt med oss hem.

Solen och vindarnas ö

Solen och vindarnas ö väntar på oss. I morgon styr vi kosan mot mitt barndoms paradis, Byxelkrok på norra Öland. Denna plats med så många sommarminnen; milslånga sandstränder, mjukglass i Gurlis kiosk, grillfester på stranden, höga salta vågor, stekt nyfångad flundra, öronmaneter och tång, knotiga tallar, runda vackra stenar, cykelturer, doften av fiskrens och rökt böckling i hamnen, stora svarta sniglar bakom Karins utedass, kvällspromenader på piren, kräftskiva med stockholmsgrannarna, hemliga stigar i hasselsnår, vilda lekar i våningssängarna, ölandstokar, kalla kvällsdopp i solnedgång och tjocka skivor Ölandslimpa med mjukost.

Och så lite öländska för att komma i rätt stämning. Bom-tjackalack-rabbadabb och så vidare...

Ken Jofilit, I presume?

När jag satt å göttade mig i gamla videoklipp ännu en regnig semesterdag häromsistens så tyckte sig sonen känna igen sångrösten på det här klippet. "Är det han Ken Jofilit, mamma?" Och visst var det det. Can you feel it har ju som sagt gått varm här i flera år i de flesta sammahang - som uppiggande medel, städlåt, billåt och mobiltrudelutt. Men det här är ännu en kanonlåt av popkungen och dansscenen är en klassisker. Och hyllningen från Sergels torg är klockren!

Lite schhöna bilder

En liten bilaga till mitt förra inlägg. Mina förväntningar är förmodligen alldeles för höga inför den här filmen. Men skit samma. Det ska bli sköj å se'en ändå! Hm, dags att boka tid för en egen ryggtatte, kanske?

Lantis - ett försvarstal

Det är inte så himla smultronställe att vara lantis alla gånger. En gång för många år sedan befann jag mig på ett mingelparty sprängfullt med Stockholms finest, dvs. kändiselit som surrade runt gratisbuffén som flugor. En tjej med fantastiskt nasala i:n gav mig en komplimang för min klänning när vi stod där och minglade och hade oss (tillsammans med charmige Alexander Skarsgård och med en överförfriskad Stefan Sauk tafsandes i periferin. Ok, lite namedroping får jag väl unna mig som bondtösen i sammanhangen) och frågade var jag köpt den. "Karlstad", svarade jag sanningsenligt. Hon fnös, jag skojar inte, hon fnös verkligen så där föraktfullt som om jag hade sagt "jag hittade den i soptunnan på väg hit", typ. Och så tillade människan: "Det finns ju bara inte". Nej, just det Karlstad ligger jättelångt från innerstan. Så långt bort att det nästan inte finns faktiskt, om man har en världsbild som en akvariefisk.

Sedan undrade hon om möjligt ännu mer överlägset var jag köpt min handväska. "Los Angeles", sa jag sanningsenligt även denna gång och tjejen nickade tyst och minglade vidare. Lantis ligger i betraktarens öga. För Los Angelesbon är Stockholms innerstad rena landsbygden, men för förortsbruden med bratkomplex var värmlänningen ett lätt byte. Och jag klandrar henne inte.

För vi som bor på landsbygden framställs nästan uteslutande som osofistikerade, insnöade byfånar eller fördomsfulla och outbildade bönder, svettiga med omoderna kläder eller helt enkelt som inavlade idioter på vita duken. Är det verkligen den bilden som stadsbor har på oss lantisar? Förmodligen. Men de f.d. lantisarna, alltså de som flyttat till stan, bidrar också till bilden av den efterblivne lantisen på film. Ulf Malmros som är sprungen ur den värmländska bruksmyllan har gjort ett enastående jobb i att framställa oss värmlänningar som smågoa i hele hövve, pillerknaprande, kriminella, bidragsfuskande byfånar (och gör det bra dessutom!) i kultrullen Smala Sussie. Kjell Sundvall från de norrländska ödemarkerna gjorde också ett gediget arbete i Jägarna där den ende vettige (Rolf Lassgårds karaktär) är hemvändare och alltså hunnit få i sig lite "stadsvett", till skillnad från de andra supande, tjuvjagande våldtäktsmännen i barrträsket. Som stadsbo kan man ju kosta på sig att se ner på lantlollorna och samtidigt förkasta sitt eget förflutna som taniga killen med moppemuschen utanför korvkiosken i Molkom. Eller?

Men finns lantisen längre? Forskare menar att alla människor i västvärlden kan räknas som urbaniserade numera och att livet på landet inte skiljer sig särskilt mycket från det i staden på grund av att vi alla har tillgång till ny teknik och media. Nåväl, nog skiljer sig mitt liv en aning från Manhattanbons, men till vilkens fördel beror på vem man frågar.

Men, hör och häpna! Nu är det trendigt att vara lantlolla. Jepp! Tidningen Mama skriver att det är helrätt att klafsa omkring i gummistövlar på tunnelbanan med nyplockade ängsblommor i handen. Och nu drömmer betongbarnen om lantliv och odlar tomater och basilika på var och varannan balkong. Kanske leder den nya lantliga trender till att vi får en mer nyanserad bild av lantisen på film i framtiden. Som sann cineast och med några poäng filmvetenskap i grönsakslandet ska jag ta och avsluta detta försvarstal till oss lantisar med en topp fem lantisskildringar på film. Väl värda en titt eller två.

Top 5 lantisskildringar på film

5. Masjävlar av Maria Blom (Sverige 2004)
Singeltjejen från staden i trettionåntingsåldern tvingas åka hem till dalmasskogen med allt vad det innebär i orgier av familjeintriger, trasmattor, förbittrade kvinnor, fyllor, hjärtinfarkter och vuxna män som bor hemma hos mamma med fabläs för westernskjortor och vattenkammat.

4. Hans och hennes av Daniel och Malin Lind Lagerlöf (Sverige 2001)
Men hur svettiga kan man vara?! I Hans och hennes frossades det i svett och kladd för att få till den rätta "lantislooken" med fett hår, koskitsdoftande 80-tals outfits, kladdiga pizzakartonger, diskbänksrealism och moppemuschar. Kom igen, så ser vi ju bara ut på söndagarna...


3. Änglagård av Colin Nutley (Sverige 1992)
Stackars Fanny och som är så cool och världsvan och så måste hon åka till unkna landet och stå ut med alla insnöade gubbar och arga tanter och tänk vad chockade de blev, de där lantisarna, när de här två häftiga rebellerna (ja, just det, eh) kom till byn. Badade nakna och hade sig. Och var de inte lite småbögiga också med melonlikör och ring i örat? Vet inte vad som skulle chocka mig mest, i egenskap av lantis vill säga, förmodligen Wolfs sängkammarblick.


2. Smala Sussie av Ulf Malmros (Sverige 2003)
Starrin är fullkomligt gudomlig som pilsnerdrickande, polisfrupippande och smått kriminelle lantisen Pölsa som fastnat i bruskorten och 1991. Bidragsfuskande Tore Tumör, Micke Tretton som spikar fast sig själv i golvet vid ett självmordsförsök och så Bengt "Chip" Alsterlind med goa dialekten är några andra lantisar att lägga på minnet.


1. Sista färden (Deliverance) av John Boorman (USA 1972)
Numero uno när det kommer till rejäla lantisskildringar där man inte sparat på krutet. Innehåller alla element som behövs: inavel, träd, idioti och banjoduell.


Chip å hej från mig!

Smultronställe

Få saker är lika synonymt med sommar som nyplockade smultron på ett strå. Solvarma och röda med smak av skogsbryn. Vi bor mitt i ett smultronställe där vi skulle kunna plocka hinkvis om bara lust och tålamod funnits. Istället äter vi upp dem direkt. Emellanåt träs några på ett strå, liksom bara för att.

Idag stod jag ute i hällregnet för att plocka några nävar till mina ungar som satt inne och väntade. Det får vara synonymt med min kärlek till sommaren och framför allt till mina barn.

J'ai mal a la gorge

I min franskabok på högstadiet fanns en giraff med halsduk och ledsen uppsyn som sade just så, om jag inte minns fel. Så det kanske är därför den lilla franska frasen har fastnat. Och jädrans vad ont i halsen jag har! Den där lilla pluppen, som jag inte vet vad den heter, är alldeles svälld och hänger och irriterar så jag måste svälja hela tiden och svälja = JÄTTEONT! Eftersom jag ärvt ett par gigantiska tonsiller så sväller halsen något så kopiös så jag låter som Lars Leijonborg. Och nu ska jag jobba hela helgen också som grädde på moset, kronan på verket, pricken över i:et eller som pluppen i halsen, om man så vill.

En av mina absoluta favoriter

En legend har gått ur tiden. Lika legendarisk för knasighet som för sin musikalitet. En udda person i en cynisk tid. Denna fantastiska talang som förvandlade sig själv från liten svart pojke till en vit tant, men som trots detta ändå lyckades uppehålla en viss stjärnstatus i decennier.

Michael är död, men hans musik kommer fortsätta att förgylla mitt liv, som den alltid har gjort. Som "discoprozac" en regnig dag, som klassisk partyhöjare, som sällskap i joggingspåret och som mobilsignalen som är för bra så man aldrig vill svara. Den här låten är en av mina absoluta favoriter från en tid när han var som allra bäst:



Länge leve Michael, var du än är.

Blomstertid

Nu blommar det som allra mest i trädgården och doften av nyutslagen schersmin är sommar i bött. Allt för god för att bara lämnas kvar ute i sommarnatten.

Sommaren är kort

En spark får fungera som upphängningsanordning när midsommarkransarna skall piffas till. Ett bevis på hur kort den svenska sommaren egentligen är. Kort, men ack så ljuvlig.

Och vad vi dansade kring den stången, må ni tro. Och regnovädret missade oss precis.

Koackackackackackaa

Få saker gör mig så uppgiven som att behöva gå och handla mat dagen innan en storhelg. Folk handlar som det inte finns någon morgondag eller som alla affärer skulle att vara stängda i flera veckor när de har öppet varenda dag hela året ju. Det är tjocka tanter i bredd, buttra medsläpade gubbar som muttrar över dyra jordgubbar "som inte ens är svenska", till bredden fyllda kundvagnar och långa köer till kassan. Och av någon anledning så väljer jag alltid den som tar längst tid. Den där alla norrmännen står som skall köpa cigarettlimpor eller snåla tanten som klagar över att hon fått betala för mycket för grädden fastän rabatten var för förra veckan. Men idag gick det rätt smidigt ändå och i min kundvagn låg bara lite glass, blöjor och en liter mjölk och skvalpade.

Här hos oss finns nämligen inga inbitna midsommartraditioner. Ingen färskpotatis och sill som ska ätas eller jordgubbstårta som ska bakas. Vi brukar ta det som det kommer och i år hade vi turen att bli bortbjudna igen. Det ska till och med bli lite dans kring stången med ungarna om vädret tillåter. Så det är bara att packa dunvästen, myggmedlet och sydvästen och köra hårt. Koackackackackackaa!

Lite förundrad

Är hooked på jogg.se och sitter ritar löprundor och surfar runt, så jag glömmer bort att blogga. Men idag blev jag faktiskt lite förundrad av den här artikeln. Ja, säga vad man vill om den där norska damen och hennes uttalande (och härligt plastiga ansikte) men publicitet fick hon och det var nog det som var meningen. Och läs gärna kommentarerna också, för en total upplevelse.

En grupp grabbar som längtat

Nu är de här. De allra sista självande lediga dagarna innan det är dags att hoppa på ekorrhjulet igen. För på måndag är det dags att klämma in sig på kontoret igen och börja tänka på sådana världsliga ting som tillväxt och företagsklimat. Hur det ska gå är för mig en gåta för min hjärna är som gröt och det känns helt overkligt att min föräldrarledighet är över. Den gick så bedrövligt fort även den här gången. Och fastän jag försöker att glädjas att maken får vara hemma, så svider det i hjärtat när jag tänker på att jag ska vara borta hela dagarna från mina älskade ungar.

Samtidigt så är jobbet rena semestern i jämförelse med hur en föräldrardag ser ut här på farmen med bajsblöjor som ska bytas, näsor som ska torkas, tvätt som skall tvättas, mat som ska lagas, hundar som ska rastas, ungar som ska tröstas, nattas, uppfostras, lekas med, legobitar som ska plockas, golv som ska dammsugas och diskbänkar som ska torkas i all oändlighet.

Det är nog inte så dumt ändå att börja jobba. Att få sitta i fred vid datorn och få fokusera och göra klart, med en nybryggt kopp kaffe i handen och lön som tickar in på kontot. Och att jag sedan få komma hem till nylagad mat och en grupp grabbar som längtat efter mig gör ju inte saken sämre.

Nu är vi sju

Nu har vi blivit sju i kollektivet Sand! Eller tolv om man räknar med alla djuren som också bor här i det stora gula sneda huset. Igår kom ännu en liten pojke till världen och nu väntar vi med spänning på att få en bild på underverket. Det sägs att han är lik sin pappa, har jättemycket hår och jag hörde via telefon att han hade en väldigt stark röst. Grattis U och P till lilla O!!!

En meter hög

Det här fanns i kameran när jag tömde den härom dagen. Den som bara är en meter hög ser saker som vi lite längre lätt missar.

Och ingen kan väl se lika uppgiven ut som en gammal hund som vill vara ifred?

På det svengelska språket

Nu har jag tydligen blivit taggad (eller vad det kan heta på det svengelska språket) av underbara Liffenpiffen. Så, jag får väl ge det en chans om inte så for old time sake.

Och detta är vad som gäller:

Tag rules for 50 random questions: 1) Name and link back to the person who tagged you. 2) Answer and post the 50 random questions on your blog. 3) Tag some bloggers to play along by naming them at the end of your post and by leaving them a comment letting them know that they've been selected to answer 50 random questions.

Här kommer mina svar på 50 frågor. Håll i er så får vi väl se vart det barkar hän:

1) Where were you three hours ago?
- Sprang allt vad jag orkade. Intervallträning i regn. Jag vet, jag är inte klok.

2) Who are you in love with?
- Min man, Eddie Vedder och mat.

3) Have you ever eaten a crayon?
- Nej, har nog mest bara sugit lite.

4) Is there anything pink within ten feet of you?
- Ja. En rosa plyschkudde i soffan med lite hundhår på.

5). When is the last time you went to the mall?
- Finns inga "malls" här långt bort i åävlan, så det var nog ett tag sen...

6) Are you wearing socks right now?
- Ja, av stödvariant. Man är väl tant.

7) Do you have a car worth over $2,000?
- Jajamensan! Volvo V70, svennebanan som jag är.

8) When was the last time you drove out of town?
- Upprepar: Långt bort i åävlan står det ett hus och i frå det huset det lyser ett ljus och där bor vi.

9) Have you been to the movies in the last five days?
- Nej. Senast var i vintras och vi såg Mamma Mu och Kråkan. Jag och storebror.

10) Are you hot?
- Ptssss!!

11) What was the last thing you had to drink?
- Kaffe! Tant, var det som sagt.

12) What are you wearing right now?
- Urtvättad Sveatröja och träningstights. Stödstrumpa och träningsbh. Ptssss!

13) Do you wash your car or let the car wash do it?
- Tvättar aldrig bilen. Någon måtta får det väl ändå vara!

14) Last food you ate?
- En tesked risgrynsgröt med hallonmos från sonens tallrik för att testa temperaturen.

15) Where were you last week this time?
- Förmodligen hemma. Är alltid hemma.

16) Have you bought any clothing items in the last week?
- Nej, tråkigt nog.

17) When is the last time you ran?
- För ca 3 timmar sedan. Allt vad jag orkade.

18) What's the last sporting event you watched?
- Nån satans ishockeymatch som maken var klistrad till.

19) What is your favourite animal?
- Min älskade vovve Zelda, så klart. Räknas nästan som mitt första barn.

20) Your dream vacation?
- En egen paradisö i typ Västindien med varmt, klart vatten och full service. Tjänstefolk, dykinstruktör och surflärare ingår.

21) Last person's house you were in?
- Min hantverkande vän och granne på kaffe och betongbeskådning
i förmiddags.

22) Worst injury you ever had?
- Bruten arm eller nyckelben kanske. Eller den gången jag förlorade så mycket blod att jag fick ligga inlagd i flera dagar.

23) Have you been in love?
- Flera gånger, men på riktigt bara en gång. I mannen i mitt liv.

24) Do you miss anyone right now?
- Min storebror.

25) Last play you saw?
- Romeo och Julia i Berättarladan för flera år sedan. Är inte så kulturell, för att vara gammal kulturvetare och allt.

26) What is your secret weapon to lure in the opposite sex?
- Charm och ett par fantastiska spriror. Skämt å sido, det var så länge sedan så jag har ingen aning om jag överhuvudtaget kan locka någon längre.

27) What are your plans for tonight?
- Bli rejält smutsig och kavla upp ärmarna. På med gummistövlar och arbetshandskar. Här ska grävas och odlas joappel.

28) Who is the last person you sent a MySpace message or comment?
- Min plastbrors band.

29) Next trip you are going to take?
- Till Öland till farsans sommarstuga.

30) Ever go to camp?
-Nej, men det var som ett sommarläger hemma hos oss ändå hela somrarna med sommarbarn och våningssängar mest hela tiden.

31) Were you an honour roll student in school?
- Var nog rätt så fröken Duktig. Men ett drag av uppkäftighet lyckades alltid sippra fram.

32) What do you want to know about the future?
- Inget faktiskt. Come what may, för att citera en gammal favvorulle.

33) Are you wearing any perfume?
- Faktiskt piffade jag till mig idag med lite Roxy's sommardoft.

34) Are you due sometime this year for a doctor's visit?
- Väntar på remisshelvetet för mitt ben än. Landstinget, hallå?

35) Where is your best friend?
-Mannen i mitt liv. Och när det kommer till väninnorna så finns det flera godingar: den ena kommer förmodlingen att läsa det här med glädje borta i London snart, den andra är nog ute och ger sina hästar nattamat och den tredje är och hälsar på sin mamma nästgårds, så vi fick chans att fika och snacka lite idag. Det var sköj och allt för länge sedan.

36) How is your best friend?
- De är bäst, så klart.

37) Do you have a tan?
- Ja, men bara i ansiktet. Fast det är mest fräknar.

38) What are you listening to right now?
- Coldplay, Foo Fighters och Miss Li. Spidda skurar.

39) Do you collect anything?
- Upplevelser, mil och loppisprylar.

40) Who is the biggest gossiper you know?
- En gammal klasskamrat som jag träffar på ibland. Han vet allt om alla och lite till.

41) Last time you got stopped by a cop?
- Fick stanna och visa körkortet och blåsa en morgon för några månader sedan på väg till dagis.

42) Have you ever drunk your soda from a straw?
- Hallonsoda med två smala sugrör ska det va.

43) What does your last text message say?
- "ok" som svar på ett sms från jobbet om att kolla min mail. Så spännande liv jag lever!

44) Do you like hot sauce?
- Det händer.

45) Last time you took a shower?
- Raggardusch i morse, om det räknas. Ska ta en rejäl rackare i kväll.

46) Do you need to do laundry?
- Ja, min och alla andras.

47) What is your heritage?
- Som sprungen ur den svenska myllan, men enligt släktforskningen så finns där också lite samiskt på ena sidan och lite belgiskt på den andra. Men det är väl inte så bryter ut i en jojk eller gräddar våfflor direkt.

48) Are you someone's best friend?
- Ja!

49) Are you rich?
- Inte än.

50) What were you doing at 12am last night?
- Låg och läste i min säng och störde maken med sänglampans sken. I brist på annat så...

Tag, you're it! Ulrika, Helena H.

Multimakens äventyr

Heja Torsbylagen 1 och 2! Snart är ni i mål efter 230 km av trekking, cykling, klättring, simning, paddling, orientering, inlines, sveda och värk. Igår åkte vi ner till starten i Mölnbacka för att heja på maken när han för trejde gången utsatte sig och sina vänner för Open Nordic Adventure Championship. Avslutande sträckan är cykel + trekking 33 km med en avslutande liten paddling på luftmadrass i Vänerns åttagradiga vatten.

Själv ska jag följa grabbarnas sista krafter via gps på Multisport Live från soffan.


Heja, heja, heja!

På ett litet ögonblick

Råkade zappa över till en norsk version av Barnmorskorna. Plågade födande kvinnor och lunga stöttande barnmorskor på löpande band. Snart är det ett år sedan jag själv låg där i obeskrivliga smärtor för andra gången i mitt liv, gnydde, skrek, frustade och levde om. Ömsom som en överkörd groda över en zackosäck, ömsom hängandes och gungandes i en gåstol som en zombie. Dragandes med droppställningen fram och tillbaka i korridoren som en oformlig mumin i sådan där vit slapp rock som sköterskorna vill att man ska ha på sig. Ömsom fräsande, ömsom vädjande till maken om dricka, massage, hålla handen, mer lustgas, ingen lustgas, blöt kall handduk, mer dricka, ring på klockan för nu kommer den...

Sedan gick allt så fort, alldeles för fort för mig och min stackars kropp. Jag hann inte ens öppna mig fullt innan bäbisen skulle ut så förlossningsläkaren bände upp det sista (dödsångestont) och vips så låg ett runt kletig litet knyte på min mage. Och den totala smärtan byts till total lycka på ett litet ögonblick.

Nästa dag fick jag min svägerska att lova att säga åt mig på skarpen om vi någonsin skulle börja fundera på att skaffa ett barn till. Nu är det som sagt ett år sedan snart, och om tiden läker alla sår så gör den också att minnena grumlas och piffas till i huvudet:

Det är ju så mysigt att vara gravid. Att föda var ju lätt som en plätt. Lite ont och så krysta och så poff. Amma är ju bara gosigt. Bäbisar sover ju ändå hela tiden. Det går ju så fort att gå ner alla gravidkilon.

Tur att det finns program som fräschar upp minnet lite.

Mellan hägg och syrén

Vi firade femårig bröllopsdag häromdagen med pompa och ståt. Eller, det vill säga lite vin till maten och servetter istället för hushållspapper. Storebror tittade på våra bröllopsfoton som plockats fram i nostalgisyfte och frågade lite imponerad men dock en aning skeptiskt: "Mamma, är du en prinsessa?".

Fem år ska tydligen vara träbröllop. Låter inte så sexigt, men det är väl bara att hålla ut för nästa år blir det sockerbröllop. Smarrigt!

Här är några av de bilder som fantastisk duktiga och underbara Helena H lyckades fånga på oss den där härliga vårdagen. Det var precis mellan hägg och syrén och äppelträden blommade som allra mest. Vi var så fina och så nervösa och alla var där och prästen var så bra och musiken var så vacker och allt var precis som det ska. Och vilket party det blev sen!

Gulligull, killikill och pluttinutt

Tystnaden är total här i huset nu när två små kvällsspralliga busgrabbar äntligen sussar i varsin säng i varsin pyjamas, rena och gosiga och med kvällsmat i magen och alla tänder borstade.

Den stora har svårt att somna själv, bortskämd som han blivit av oss två kvällströtta päron som turats om att ligga och gosa och natta varje kväll. Nu låg han redan och trynade och borrade in sitt rufsiga huvud i kudden när jag gick in för att säga god natt. Den lilla ställer sig upp hela tiden och skakar i spjälorna i sängen som en apa i bur, alldeles överlycklig om jag råkar möta hans tindrande mörkblå i rummets dunkel. Innan jag hunnit fram till sängen slänger han sig helt handlöst ner med ett bubblande nappskratt och pilermarisk blick. Detta upprepas i oändlighet ända tills jag faller till föga och killar honom på ryggen.

Inga av mina barn har velat dricka välling och ingen har blivit särskilt trött av vaggvisor, snarare tvärtom. Lillebror skattar mest åt mina försök och storebror, när det begav sig, låg mest och diggade och klappade i takt. Mer uppspelt och piggare än innan. Femminutersmetoder är inget för mig. Jag får stressklåda av barngråt och båda mina pojkar har varit allt för medvetna redan som spädisar för att vi ska kunna smyga ut ur rummet. Inte för att jag är någon ninja, men de verkar ha ett sjätte sinne för att upptäcka om mamma inte finns kvar i rummet.

Så vi kör väl på det som funkar. Gulligull, killikill och pluttinutt. Det tar lite tid, men det kan det väl vara värt. Det står inte på förrän mopeden ska trimmas i takt med muschen och man är den mest pinsamma på jorden och kramar är de sällsyntaste av ting. Att få ligga och småprata om dagen som varit med storebror i sängen en stund och killa på lillebrors varma pyjamasrygg är saker jag förmodligen kommer att sakna när de blivit stora.

Så här i efterhand

Idag vill jag hylla alla trevliga, okomplicerade, spontana, öppna, humoristiska, socialt begåvade, vackra, generösa, empatiska människor med självdistans jag har äran att känna och tycka om. Idag har nämligen er absoluta motsats korsat min väg.

Och jag blev så besviken. Jag blev inte så besviken på vad som egentligen hände utan mer på mig själv för att jag tillåtit mig att hoppas på något annat. Besviken på att mina onda aningar som låg och pyrde under ytan än en gång slog in.

Men så här i efterhand så känner jag mig inte särskilt ledsen alls, utan mer tacksam för att jag är den jag är och för att jag har så många fantastiska människor omkring mig. Det gäller att prioritera det som är viktigast i livet och lägga ner mest energi på de som förtjänar det.

Och nu ska jag ta och maila min gamla farmor för hon är värd all uppmärksamhet.

På den vägen är det

Sprang milen på något sega 59 minuter i går kväll. Fegade lite i början, så jag fick försöka springa ikapp på slutet för att komma under timmen. Tidigare under dagen kröp jag runt på slingrande landsvägar för att få ihop en mil på tripmätaren i bilen. Och det blev en fin tur tillslut med blandad asfalt med grusväg och så lite skön och mjuk skogsväg. Doftande skog, glittrande sjöar och gröna ängar kantade turen och det fick mig att tänka på Forest Gump.

Att löpträna är ren meditation för mig som lider av grubbleridifteri och idédiarré. Problemen blir bara mindre och mindre ju längre man är ute och tankarna flödar fritt.

Vem var snyggast i A-ha egentligen? Var det Morten eller Magne? Är jag inte lite kissnödig? Undrar om kiss kan återbildas i kroppen om man svettas nog mycket? Jag bor nog på jordens vackraste plats! Är det i benhinnan eller hälsenan det gör mest ont? Min skugga har verkligen inget vägvinnande löpsteg. Det enda avundsvärda med Britney är nog att hon legat med Justin. För honom är nog tvärtom. Infinite Mass svänger så gött att jag tappar fart. Måste byta låtar till nästa gång.

Och på den vägen är det.

Hundliv

När man har hund får man sänka nivån. Det är ju ändå inget roligt att rensa i rabatterna och det är ganska avantgarde med hål istället för tagetes. Och varför dammsuga när vi kan anlägga grusgång istället?





Och förresten är man intelligent om man kluddar mycket, det skrev i alla fall den vetenskapliga tidsskriften Aftonbladet så då måste det ju vara sant?

På gott och ont

Med åldern kommer en viss vishet. Så är det ju faktiskt. Och tur är väl det för annars skulle väl alla misstag och ångestfyllda upplevelser i ungdomens dagar vara helt bortkastade. Som tvåbarnsmor, lycklig gift med amorteringar och hela den grejen så finns det varken möjlighet eller lust till att leva tonårsliv igen. Skulle nästa kunna säga att min tillvaro idag är min tonårstids diametrala motsats. På gott och ont.

DÅ: Mamma plockade upp mina utspridda grejer överallt.
NU: Plockar upp mina ungarnas och makes grejer överallt.

DÅ: Mamma tjatade
NU: Jag tjatar

DÅ: Var urtypen för dåligt omdöme.
NU: Omdömesfacist.

DÅ: Vi halsar den äckliga spriten så vi inte känner smaken och blir fulla fort!
NU: Åh vad gott med lite vin till maten och så varannan vatten. Det är en dag i morgon också.

DÅ: Utseendefixerad. Föna, spraya, sminka, prova kläder, piffa.
NU: Satan, mascaran har torkat ihop igen. Vadå, insidan är väl ändå viktigast?

DÅ: Självcentrerad tonårsdiva.
NU: Kan jag duscha nu eller ska jag vänta tills alla har lagt sig och hunden varit ute?

DÅ: Tålamod fanns inte på kartan.
NU: Plockar upp skeden även den trettiofjärde gången som lillebror kastar ner den. Och igen. Och igen.

DÅ: Kunde vara vaken hela nätterna och sova halva dagen.
NU: Vill sova på nätterna men blir väckt hela tiden och får inte sova på dagen.

DÅ: Mycket fritid men inga pengar
NU: Mer pengar men ingen fritid

DÅ: Jag visste allt.
NU: Nu vet jag att jag inte vet någonting.

DÅ: Uppåt (tuttar, lugg, rumpa).
NU: Nedåt

DÅ: Flyktiga passionerade förälskelser
NU: Bestående äkta kärlek. Snart 14 år med samme man.

DÅ: Rastlös
NU: Rast?

DÅ: Rökning var tufft och alla som rökte var "coola"
NU: Rökning är idiotiskt, äckligt och de som röker är gråa och rynkiga och dör i förtid. Lite tufft.

DÅ: Fysisk aktivitet sög. Även de kortaste av avstånd skulle helst avverkas i bil eller på moped.
NU: Snälla, kan jag få gå och träna idag?

DÅ: Varför finns det inga jeans i stl. 26?
NU: Oj, jag har visst hamnat i barnavdelningen. Jaha, stl. 30 ligger längst ner i högen.

DÅ: Stort hår och stora drömmar.
NU: Platt, tunnt hår och små drömmar.

Idag har jag, barnen och en väninna varit sällskap åt hennes snart femtonåriga dotter som skulle handla kläder inför konfirmation och examen. Hon hittade en jättesöt klänning tillslut och alla vi andra var också helt slut, tillslut. Ack, tonårstidens våndor.

Myten om mödomen

Myten om mödomen ska spräckas! Aftonbladets kvinnoavdelning Wendela skriver idag att mödomshinna är ett förlegat uttryck som skapar myter och fördomar. För som de skriver "det finns ingen hinna, utan ett slemhinneveck" och nytt namn på detta lilla slemmiga veck skulle då vara slidkrans. Smaka på det ordet.

Gröna vågen

Grönt är så skönt. Det grönskar och har sig som allra mest nu till allas glädje utom för de stackare som är pollenallergiker. Och inomhus har vi det också lite grönt. Och skönt.